2009: Anton Abele väcker andra känslor än de han vill förmedla.
17-årige Anton Abele lyckades för två år sedan samla ihop 12 000 personer till en manifestation mot våld i Kungsträdgården i Stockholm, och han belönades med MTV:s internationella fredspris. När han ger sig in i politiken och kandiderar till riksdagsvalet 2010 är naturligtvis våldet i samhället en av de frågor han fokuserar på. I det här videoklippet ger han sin syn på ungdomsvåld och kriminella nätverk.
Anton utstrålar en stor dos förvissning – han är verkligen övertygad om att något måste göras åt gatuvåldet. Men det mest intressanta är kanske att videoklippet hos många tittare väcker helt andra känslor (munterhet bland annat) än de Anton antagligen själv känner och vill förmedla kring sakfrågan (engagemang och upprördhet). Svenska Dagbladets kolumnist Andres Lokko är en av dem som kommenterat filmen. Han skriver:
“Det är svårt att inte applådera hans dokumenterat outtröttliga insatser för att till varje pris försöka stoppa gatuvåldet. Ändå är det omöjligt att inte att se de uppriktiga kampanjfilmer som Abele själv har lagt ut på Youtube som något annat än det allra renaste humorguld.”
Det här klippet sätter fingret på hur lätt det är att av misstag förmedla något annat än det vi verkligen känner – särskilt när man gör det i formen av att spela in sig själv på video och lägga ut på internet. Jag och Linda misstänker att vi lyckats väcka en hel del andra känslor utöver den nyfikenhet vi siktade på när vi spelade in introfilmen till 100 känslor… Förmodligen har folk blivit uttråkade, skrattat gott åt oss och tyckt att vi är fåniga och urballade!
Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om att lämna ut sig själv och sina känslor
För att dela känslor krävs ett visst mod, modet att lämna ut sig. /…/ Ofta får vi chansa, vi kan inte alltid så väl bedöma våra medmänniskors inställning och eventuella välvilja gentemot oss. Ett lika realistiskt scenario kan ju faktiskt vara att du blir missuppfattad eller avvisad på olika sätt. Du får ofta ta risken att ta språnget, utan att veta hur du landar.
Av: John Airaksinen
