När jag föreläser om kreativitet så brukar jag fråga publiken vilka metoder de tar till när de behöver generera många idéer. En metod som alltid dyker upp är brainstorming. Tyvärr så finns det mycket forskning som pekar på att denna väletablerade metod faktiskt är en av de sämsta.

I boken Creativity menar författaren Marc Runco att följande krävs för att brainstorming ska vara fungera som det är tänkt:

1. All bedömning och kritik skjuts upp tills brainstormingen är klar
2. Fokus bör ligga på kvantitet och inte på kvalitét
3. Samtliga deltagare ska våga bygga vidare på varandras idéer
4. Desto vildare idéer desto bättre

Alla som någonsin varit med om en brainstorming-session ser nog direkt att detta är fyra kriterier som är extremt svåra att uppfylla. Det är bland annat svårt att kontrollera att det inte sker någon bedömning. Även om denna inte verbaliseras så finns det ju många saker som skvallrar om vad du tycker om mina idéer (kroppsspråk, leende, suckar etc).

I ett flertal studier har forskare jämfört grupper som använder brainstorming med grupper som använder vad som ibland kallas för “brainwriting”. Denna metod innebär att gruppens medlemmar genererar idéer på egenhand och sedan så sållar gruppen tillsammans bland dessa. Denna teknik påminner på många sätt om Delphi metoden. Det denna typ av studier har funnit är att grupper som genererar idéer tillsammans (det vill säga brainstorming) kommer på färre men också sämre idéer än de grupper som tillämpat brainwriting. Kvalitén på idéerna brukar bedömas av en jury som ofta består av andra forskare så det är givetvis fritt fram att ifrågasätta just denna del av resultaten.

Titta igen på Runcos fyra kriterier för lyckad brainstorming så förstår du nog varför brainwriting är en bättre metod. Att “spåna” i grupp är något av det värsta jag vet och jag är nog inte är ensam. Just därför är det ganska skönt att veta att jag har forskningen på min sida. Nästa gång din arbetsgrupp ska träffas och “bolla idéer” så tycker jag du ska göra er alla en tjänst — sätt en ram inför detta möte! Föreslå till exempel att ni alla tar med er tio idéer var som ska presenteras i början av mötet. En annan typ av ram kan vara att bryta av ett stillastående möte med en 20 minuter lång individuell idégenerering.

När vi arbetar med idégenerering tillsammans med våra vänner på reklambyrån Rodolfo gör vi nästan alltid detta med personer som nyss lärt känna varandra. Tiden brukar dessutom vara knapp så det är extremt viktigt att göra allt som går för att få idéerna att flöda snabbt. Brainwriting har varit en räddare i nöden i dessa situationer.

Du som vill vara en extra bra medarbetare bör axla rollen som en nej-sägare, läs detta inlägg så förstår du varför.

En expedit erbjuder dig ett piller. Stärker självkänslan, säger hon, hon har själv testat. Prova bara så händer det grejer. Ingen innehållsförteckning, ingen information om biverkningar eller forskningsstudier. Tar du pillret?

Någon skriver en självhjälpsbok. Stärker självkänslan, han har själv testat. Säg bara ”Jag är älskvärd!” till dig själv några gånger varje dag så händer det grejer. Inga forskningsstudier, inget om eventuella nackdelar. Köper du boken?

Många har tjänat pengar på att sälja böcker om exempelvis self-affirmations (att för sig själv upprepa påståenden som ”Jag är älskvärd!” ”Jag är stark!”) som en väg till bättre självkänsla. Är det då bara en myt att vi kan må bättre av att upprepa dessa högt för oss själva? Det beror lite på vilka man frågar. Personer med hög självkänsla verkar kunna ha en viss förmåga att tro på, och därför stärkas av sin egen boosting, om än i begränsad utsträckning. Personer med låg självkänsla påverkas i högre grad av självpratet – i negativ riktning. De mår alltså sämre av att rabbla budskapen. Gissa vilken kategori som köper självhjälpsböckerna…?

En anledning till att det ser ut så här är att den bild man har av sig själv automatiskt jämförs med nyinkommande information. Om man säger något positivt om sig själv (exempelvis ”Jag är professionell”) så börjar man tänka på en massa tillfällen när detta inte var sant (Herregud, den där gången när jag…. då var jag riktigt klantig och oproffsig). Skillnaden mellan det positiva påståendet och ens egna exempel på när man inte lyckades leva upp till detta hamnar i fokus. Det hela blir bara en påminnelse om hur felriktat det positiva påståendet var och hur dålig man egentligen är.

Ytterligare en anledning är att människor tar till sig information om sig själva som stämmer överens med den bild man redan har, då det erbjuder förutsägbarhet och trygghet. Låg självkänsla tar lättare till sig negativ information, hög självkänsla tar lättare till sig positiv sådan.

Slutsatser att dra av ovanstående är som följer: Som bäst kan ett okänt piller du får av någon hjälpa dig lite en kort stund. Som sämst skulle det kunna göra stor skada. Om en person ger dig ett piller som du inte vet vad det är – ta det inte! Om en person skriver en självhjälpsbok utan att förankra i forskning – köp den inte!

Text: Åsa Krey, psykolog
Foto: flickr.com/rhondapalooza
Läs mer: Wood, Perunivic, & Lee, 2009. Positive Self-Statements. Power for some, Peril for Others. Journal of the Association for Psychological Science. Vol 20.Nr 7.

Gör man en bildsökning  på ordet ”stress” på nätet poppar det upp massor av bilder på män (och några kvinnor) i vit skjorta på ett kontor, slitande sitt hår eller möjligen med ansiktet begravt i händerna. Så ser nog vår stereotypa bild av stress ut. Men stämmer den?

Några av de första som ställde upp en modell för att förstå stress på jobbet var amerikanen Robert Karasek och svenske Töres Theorell. De tänkte sig att stress på jobbet främst beror på tre faktorer, varav de första två är de som oftast refereras:

1. Belastning – hur mycket krävs av mig i mitt arbete?

2. Kontroll – i hur hög utsträckning kan jag själv ta beslut och bestämma över arbetet?

3. Socialt stöd – finns det andra som kan hjälpa och stödja mig när det blir jobbigt?

Ett krävande jobb behöver alltså inte innebära hälsofarlig stress om jag har möjlighet att styra mitt arbete själv, och dessutom kan få stöd. Den här modellen var banbrytande när den kom runt 1990, eftersom den lyfte fram att stress inte bara handlar om hur hög arbetsbelastningen är. Lika viktigt är hur stor kontroll jag upplever mig ha över mitt arbete.

Det är här karikatyren av den stressade chefen på kontor kommer in. Självklart kan chefer och högre tjänstemän vara väldigt stressade, men de har ofta en skyddsfaktor i den autonomi de har i sitt arbete. Den riktigt allvarliga stressen uppkommer när en hög artbetsbelastning kombineras med låg kontroll: Jag har massor att göra och höga krav på mig, samtidigt som jag inte har någon möjlighet att planera arbetet själv och ta egna beslut. Typiska sådana yrken är växeltelefonist, servitör och många vårdyrken.

Karasek och Theorells modell har fått mycket stöd i forskning och hjälper oss att förstå en av orsakerna till att jobb som inte traditionellt ses som de mest stressiga kan vara de värsta av alla.

Läs mer: Karasek, R. A., & Theorell, T. (1990). Healthy work: Stress, productivity and the reconstruction of working life. New York: Basic Books.

Foto: Otisarchives3, flickr.com

Tänk dig att du mitt i livet sitter på en återträff med alla 30 personer som gick i din gymnasieklass. Hur många har åkt till klassträffen i en sprillans sportbil tillsammans med en ny, 15 år yngre partner? Eller kommer dit i nyinköpta designerkläder för 20-någonting-åringar med en alldeles för hård solariebränna?

Hade ni fått spekulera på skolavslutningen hur er återträff skulle se ut hade ni tippat på att hela 26 personer av er nu skulle ha genomgått eller vara mitt uppe i en medelålderskris. Detta enligt en studie från 1994 som visade att av en grupp unga vuxna, så trodde 86 procent att en medelålderskris väntade dem längre fram. Så är det inte. Bara mellan tio och 26 procent, beroende på vad man lägger in i begreppet medelålderskris, kan sägas uppleva en. Oron verkar vara mycket större än den faktiska risken att hamna där. I själva verket skulle alltså bara mellan 3 och 8 av dina gamla klasskamrater ha krisat när ni träffas igen. Dessutom är de som kvalar in i medelålderskrisen mer ångestbenägna överlag,  och sannolikt har de även krisat en hel del före medelålderns intåg. Kanske redan på gymnasiet?

En del av problemet med att göra mätningar av medelålderskrisen är att det är ett så luddigt begrepp. Människor lägger in allt jobbigt som händer en mellan 40 och 60 års ålder här. Men i forskning tar man bara hänsyn till sådant som har en direkt koppling till att åldras. Att till exempel skilja sig, byta yrkesbana, få en sjukdom eller ekonomiska problem kan ske i ”alla” åldrar och är inte specifika för en medelålderskris. När man däremot börjar fundera på att sälja allt och flytta till Goa för att verkligen leva livet innan det är för sent börjar det alltså brännas.

En vacker dag mitt i livet dimper så det där brevet ner hemma hos dig med en inbjudan till klassåterträff …

Text: Åsa Krey, psykolog
Foto: flickr.com/kkhelga
Läs mer: Lachman, Lewkowicz, Marcus & Peng, 1994. Images of midlife development among young, middle-aged, and older adults. Journal of Adult Development, 1.
Lachman,  2004. Development in Midlife, Annual Review Psychology.
Wethington, 2000. Expecting Stress: Americans and the ”Midlife Crisis”, Motivation and Emotion, Vol.24, No 2.

Det finns mycket som pekar på att kunskap och kreativitet hör ihop. Däremot finns det också bevis för att expertis har en baksida och att den till och med kan motverka kreativitet. Det finns dock en enkelt lösning: se till att ha en blandad arbetsgrupp.

Som vissa av er redan sett så kommer vi att under våren inleda ett samarbete med den nystartade reklambyrån Rodolfo. Vi blev kontaktade av en av deras grundare, Ludwig Jonsson,  i början av hösten då han sett att vi höll utbildningar i kreativitet. Ludwig berättade om deras koncept Creative Teams som innebär att de låter ett antal inbjudna personer som inte arbetar i reklambranschen vara med under idégenereringsfasen. Rodolfos hypotes var att de skulle få ut bättre och mer kreativa idéer på detta sätt än om de skötte idégenereringen internt.

Utifrån forskning som undersökt vad som kännetecknar mer kreativa arbetsgrupper så verkar det som att Ludwigs och Rodolfos hypotes stämmer. De grupper som i studier ansetts som mer kreativa och mer framgångsrika har oftast medlemmar med olika typer av kompetenser. Expertis är som sagt bra men när experten ska ta sig an problem som inte följer mönster han eller hon är van vid kan mentala spärrar uppstå. Med en hammare i handen ser allt ut som spikar helt enkelt.

När man tittat närmare på dessa blandade, mer kreativa arbetsgrupperna så har det visat sig att just blandningen lett till att de skapat strategier som motverkar mentala spärrar. Många har nog suttit på möten där du varit en “outsider” och knappt förstått hälften av vad de andra talat om. För att se till så att alla i gruppen förstår allt som sägs tvingas blandade arbetsgrupper att använda mer generella termer. Dessa grupper använder också betydligt flera liknelser och analogier för att beskriva de problem och utmaningar de stod inför.

Poängen är alltså att fackspråk ofta begränsar oss. Problemet “vilka politiska insatser kan öka ungdomars kommunikation med ortens näringsidkare” beskrivs knappast på ett sätt som får idéerna att flöda. Givetvis är exemplet tillspetsat men det är inte helt främmande att det kan se ut så här i huvudet på personer som arbetar med denna typ av frågor. Den fina med att arbeta med en blandad grupp är att det är uteslutet att beskriva problem på detta snäva sätt. Genom en generell beskrivning är det lättare att hitta nya och unika lösningar samt att hitta samband mellan problem från andra områden.

En annan styrka med att ha en blandad arbetsgrupp är att gruppens associationsbanor breddas. Våra associationer är baserade på våra erfarenheter så därför är det inte konstigt att att personer med liknande erfarenheter ofta associerar på samma sätt. Breda associationsbanor hjälper oss att vara mer kreativa och en blandad arbetsgrupp är därför en perfekt genväg till kreativitet.

Bild: Låter Justice League representera en blandad arbetsgrupp. Kanske inte det bästa valet men det är ganska svårt att hitta bilder på blandade arbetsgrupper.

I februari startar jag världens första stora forskningsstudie i psykologi på en smartphone-behandling. Studien genomförs vid Linköpings universitet och ska undersöka om en helt ny depressionsbehandling via smartphone kan minska människors nedstämdhet och öka deras livskvalitet.

Om du känner dig nedstämd eller deprimerad, och har en smartphone kan du anmäla dig till studien genom att klicka här. I studien kommer två olika sätt att jobba med smartphone och depression att prövas, där den ena är baserad på att aktivera sig och den andra på att utöva mindfulness. Behandlingen är kostnadsfri och inga resor eller besök krävs. Den inleds i mitten av februari och pågår under åtta veckor.

Efter att jag var med i P4 Extra med Lotta Bromé har flera personer redan hört av sig och vill vara med. Det är människor som på olika sätt har sökt psykologisk hjälp för sin nedstämdhet, men inte fått det för att resurser saknats. Jag hoppas att vi med denna studie kan utveckla en ny och kostnadseffektiv behandling som är mer tillgänglig för fler människor, och dessutom utnyttjar det dagens människor använder mest, nämligen sina smarta telefoner. Den ökade försäljningen av just smartphones gör att potentialen är stor för att kunna nå ut med kostnadseffektiva behandlingar som denna.

Kronprinsessan och prins Daniel. Sicket par! Äktenskapstycke rakt igenom (förutom möjligtvis det faktum att hon har blått blod och han rött, men det syns ju inte). Samma haka, samma hårfärg, samma hållning. De ger uttrycket ”lika barn leka bäst” ett ansikte. Fråga vem som helst (som inte är med i Republikanska Föreningen) om de inte är det mest föredömliga paret och du skulle få ett rungande ja till svar. Till och med forskningen stöder faktiskt helhjärtat Vickan och Daniel. Hur då, undrar du kanske?

Tvärtemot myten om att ”opposites attract” är det att söka sin lika/like som är det vinnande konceptet när det gäller relationer. Yin och Yang, en saknad pusselbit, någon som ska komplettera oss och göra oss hela har visat sig vara idealiskt att skriva filmmanus kring, men verkligheten ser annorlunda ut. Att i stället så långt det är möjligt likna sin partner förutsäger inte bara initial attraktion utan även stabilitet och lycka i ett förhållande. Likheten gäller personlighet såväl som attityder och värderingar. Egenskapen noggrannhet är tydligen särskilt avgörande för hur tillfreds ett par är. På den punkten är det visst svårt för både Yin (som lägger smutsiga strumpor överallt) och Yang (som plockar upp strumporna efter Yin) att vara riktigt lika nöjda med upplägget. Det är till och med så att det finns en så kallad linjär funktion när det gäller vår attraktion till likheter, vilket gör att det är dubbelt så sannolikt att vi attraheras av någon som vi håller med om sex av tio saker, än någon där vi bara håller med tre av tio.
Om du är singel och sökande kan kanske vetskapen om detta som bäst ändra ditt sätt att se på potentiella partners, och hindra dig från en och annan onödig nit. Gå mindre på saknade pusselbitar och mer på karbonpapper alltså. Tänk Vickan (som prydligt lägger strumporna i tvättkorgen) och Daniel (som gör likadant med sina) i totalsynk. Inget Yin och Yang där inte.

Text: Åsa Krey, psykolog
Läs mer: 50 Great Myths of Popular Psychology. Shattering Widespread Misconceptions about Human Behavior. Lillienfeld, Jay Lynn, Ruscio & Beyerstein (2010).
Text: flickr.com/digitalshotgun

Det lär knappt finnas en enda bilförare i Sverige i dag som inte vet att bilen är en miljöbov, och att den inte är billig. Ändå är det så svårt att gå över till buss eller tåg. Varför?

På ytan är svaret att bilåkarna tycker att kollektivtrafiken är för dålig. En vanlig utsaga från bilburna i enkätstudier är att ”om kollektivtrafiken blir bättre så går jag över till den.” Tyvärr visar dock forskningen att när kollektivtrafiken i närområdet väl förbättras, är bilåkarna fortfarande lika skeptiska och ändrar sig inte alls.

Det verkar alltså handla mindre om fakta och mer om oviljan att bryta en vana. Och forskare tror att en orsak till denna ovilja är den så kallade focusing illusion. Så kallas vår tendens att fokusera alldeles för mycket på en enskid aspekt, och missa den vidare kontexten. Det här leder till felaktiga bedömningar, eftersom vi inte tar hänsyn till alla relevanta faktorer. När människor ombeds att skatta hur nöjda de tror att de skulle bli med kollektivpendlande, fokuserar de genast på saker som förseningar och trängsel. Frågan sätts inte i sitt sammanhang, och man överskattar bristernas betydelse för ens tillfredsställelse.

I en färsk studie publicerad i Journal of Environmental Psychology (1/2012) testade därför några svenska och norska forskare om man kan förbättra människors bild av kollektiva transporter genom en så kallad defocusing-teknik. De lät en del av sina bilåkande deltagare lista upp till tio aktiviteter de ägnade sig åt dagligen, och hur mycket tid de lade ner på var och en av dem varje dag. Därefter fick de skatta hur nöjda de trodde att de skulle bli om de började åka kollektivt dagligen. Det visade sig att de som fått göra defocusing-övningen först skattade sin framtida nöjdhet klart högre.

Forskarna fastslog att defocusing-övningen tvingar människor att lyfta blicken och fokusera mer på sin vardag som helhet. Då märker man att de flesta aktiviteter man gör dagligen skulle vara desamma även om man åkte kollektivt; det är bara en liten del av ens dag som förändras. Det här gör i sin tur att man mer realistiskt kan bedöma hur mycket kollektivt åkande skulle påverka ens liv – och följaktligen blir man mer benägen att överväga det alternativet.

Det här fenomenet gäller naturligtvis inte bara transportsätt, utan är relevant för alla som behöver bryta en vana. Det gäller alltså att inte fokusera för hårt på denna enda aspekt som kommer att förändras, utan se förändringen i sitt sammanhang. Det mesta i ens liv kommer att vara sig likt, även utan vanan. Kanske något att tänka på för dig som antagit ett nyårslöfte?

Text: Kajsa Asplund

Foto: flickr.com/photos/olgierd