Kickstarter gör att det inte längre är lönt att tala om det obegränsade utbudet. Siten är en typisk konsekvens av vad Michael Dahlén kallar “när som helst samhället”. Inte nog med att vi har för mycket att välja bland, nu kan vi även välja vad andra ska välja bland!

En av anledningarna till att jag började blogga om val, beslutsfattade och beteendeekonomi var att jag såg det numera klassiska TED-talket med psykologen Barry Schwartz. I detta presenterar han sin forskning om hur stora utbud påverkar vårt psykiska välmående. Schwartz visar flera av baksidorna med det faktum att vi bara får mer och mer saker att välja bland. Som en person med näst intill kronisk beslutsångest kände jag mig träffad och därför rekommenderar jag hans bok The Paradox of Choice till alla jag träffar. En annan sak som jag älskar att rekommendera är siten Kickstarter. Kickstarter skulle inte kunna vara längre ifrån Barry Schwartz och The Paradox of Choice. Många känner säkert igen denna site där vem som helst kan söka pengar för att finansiera ett projekt de vill göra. Det är sedan upp till vem som helst att finansiera dessa projekt. Istället för att söka kapital på traditionell väg (banklån, investerare etc) så har Kickstarter gjort det möjligt att crowdsourca finansieringen av projekt. Själv har jag stött lanseringen av en skateboard-tidning och av ett armband som förvandlar din Ipod nano till en klocka via Kickstarter.

Även om jag ibland kan tycka att vi har för mycket att välja bland så övervinner min kärlek till coola saker på internet denna känsla. Många känner säker redan till Kickstarter men jag tycker verkligen att detta är en site som alla bör känna till. Om någon har finansierat ett projekt eller söker finansiering till ett eget projekt så får ni gärna upplysa oss andra om detta i kommentarsfältet nedan.

Wired skrev för ett tag sedan om Kickstarter, du hittar artikeln här.

“Vad blir det för mat?” är inte bara namnet på ett ostigt matlagningsprogram, det troligtvis en av de vanligaste frågorna i det svenska hemmet. Som tur är så har internet gett oss ett par små verktyg som hjälper oss med dessa små men viktiga beslut.

What The Fuck Should I Cook For Dinner är väl egentligen mer av ett kul hack men idén är så enkel att jag bara måste älska den. Genom att samla in recept från flera olika mat-siter hjälper siten dig att svara på frågan “Vad fan ska jag laga till middag?!”. Det finns dessutom en svensk version av siten med samma namn. Jag vet inte hur många som faktiskt följer de tips som WTFSICFD ger men idén är som sagt cool. Kanske hade fler faktiskt lagat den mat de blir tipsade om ifall det fanns en möjlighet att berätta om detta för andra. Jag fick lära mig av vår prokrastineringsexpert Alexander, som håller vår utbildning Sluta skjuta upp!, att sannolikheten för att man ska utföra en uppgift ökar om man berättar om den för andra.

Den andra saken som hjälper dig med de små besluten är mer riktad till att svara på frågan “Vart ska jag äta?” men den är så cool att jag måste nämna den. Urbanspoon är en Iphone-app som fungerar lite som en enarmad bandit, kolla in bilden ovan så förstår du nog hur appen funkar. Precis som en enarmad bandit så är det slumpen som bestämmer vart du borde äta. Du kan naturligtvis styra hur mycket du är villig att betala, i vilket område du vill äta och om du bara är intresserad av ett visst kök. Appen finns dessvärre bara i staterna men för den som är på väg dit är den helt klart värd att ha i telefonen, den är dessutom gratis.

I förra säsongen av Landet brunsås så föreslog Lotta Lundgren att den bästa lösningen på “vardagsmats-problemet” är att välja tio enkla som man tycker om att äta och laga och sedan bara rotera mellan dessa under veckodagarna. Med tanke på vad bland annat Barry Schwartz lärt oss om decision paralasys och om att bli överväldigad av alla val så är nog Lundgrens tips det bästa.

Det kanske är lite larvigt med den här typen av enkla verktyg som försöker lösa lyxproblem men jag vill ändå tro att det finns mycket att lära av dessa verktyg. Att designa en smidig metod för de riktigt svåra valen så som pensionssparande och högskoleval känns väldigt avlägset. Det finns säkerligen en del saker på internet som kan ge inspiration för hur sådan hjälp kan ges. Bara för att vara på det klara så menar jag inte att du bör välja utbildning genom siten Vartfanskajagpluggaihöst.se, men den hade ju kunnat hjälpa dig att hitta utbildningar som du aldrig hört talas om.

I boken Paradox of choice poängterar den amerikanska psykologen Barry Schwartz att man sällan oroar sig för vilket typsnitt man ska välja. Standard inställningen är på Times New Roman, 12 punkter, och i 99% av fallen så är denna inställning allt man behöver. Schwartz har länge drivit tesen att den ökade valfriheten delvis ligger bakom den ökade psykiska ohälsan. Ett sätt att handskas med detta är att se över sina standarder och fundera på vilka krav vi ställer på våra val.

Det vi gör när vi sätter en standard är att vi på ett enkelt sätt delar upp världen i två tydliga kategorier: sådant som möter vår standarder eller sådant som inte möter dem.  Givetvis så vill Schwartz inte förvandla oss till varelser som ser allt som svart eller vitt, standarder är inte regler och inställningen till dessa bör vara lättsam. Det han däremot funnit är att personer som tenderar att sätta en lägsta nivå för de krav de har på sina val mår bättre än dem som alltid är på jakt efter det absolut bästa alternativet. Många känner nog igen dessa två grupper som Schwartz gett namnen satisficers och maximizers. Jag skrev lite utförligare om dessa grupper på den gamla bloggen, du hittar inlägget här. Man har alltså delat in människor utifrån hur de väljer och hur de ställer sig till sina val och funnit att en av dessa grupper (maximizers) generellt sett mår sämre. Depression är vanligare i denna grupp och dess medlemmar är generellt sett mindre nöjda med livet. Maximizers är oftare missnöjda med de val de gjort och upplever ånger oftare än vad satisficers gör. En av anledningarna till detta menar Schwartz är alltså att satisficers nöjer sig med sådant som är tillräckligt bra medan maximizers ständigt är på jakt efter det bästa.

Genom att sätta standarder slipper vi alltså göra en massa val, och det befriar oss från tankar om huruvida vi gjort rätt val eller om det kanske finns nått bättre där ute. Jag försöker själv att använda denna taktik så ofta som möjligt. Detta innebär inte att jag alltid nöjer mig med första bästa, tvärtom så kan jag ha extremt höga standarder inom vissa områden. Enligt Schwartz så handlar det inte om att satisficers gör sämre val än maximizers utan att de slipper en hel del lidande som ett maximerande förhållningssätt skapar. Taktiken har funkat bra för mig och jag är nog den som har mest beslutsångest av alla jag känner vilket troligtvis förklarar varför jag startade denna blogg.

Paradox of choice är ett måste för alla med valintresse, det samma gäller för denna föreläsning av val-esset Sheena Iyengar!

Denna sommar är det 15 år sedan Sverige grävde brons i fotbolls-VM i USA, och en av de största folkfesterna i landets historia ägde rum i Rålambshovsparken i Stockholm. Psykologisk forskning från idrottens värld visar att en tredjeplats ofta kan vara mer tillfredsställande än att komma tvåa.

”Tänk om jag bara hade lagt lite mer tid på träningen”, ”Tänk om jag bara hade ansträngt mig lite mer”. Att komma på andraplats är onekligen kännetecknat av många blandade känslor. Samtidigt som man är glad över sin prestation går det inte riktigt att helt släppa tanken om vad som hade hänt om man bara hade gjort det där lilla extra. Det en individ lyckas uppnå rent objektivt tycks inte betyda lika mycket som våra subjektiva tolkningar av det – ett fenomen som har fångat många socialpsykologers intresse. Framförallt har forskning funnit att tre faktorer verkar påverka vår känsla av tillfredsställelse; 1) hur vi jämför oss själva med viktiga personer i vår omgivning 2) hur väl vår prestation stämde överrens med våra tidigare förväntningar, samt 3) skillnaden mellan vårt agerande och vad vi i efterhand fantiserar ”skulle kunna ha inträffat”.

Just den sistnämnda aspekten har på sistone fått en hel del uppmärksamhet inom psykologins område, och går under det passande namnet counterfactual thinking. Enligt Barry Schwartz, psykolog och professor i socialteori vid Swarthmore College, rör det sig om ett sätt för människan att spekulera kring vad som skulle kunnat ha hänt om man bara gjort saker och ting lite annorlunda. ”Counterfactual” definieras således som beräkningar eller påståenden som saknar förankring i verkligheten, men som vi gärna vill övertyga oss själva om. Ur en historisk synvinkel har denna tankeförmåga hjälpt människan att skapa nya samhällen och banbrytande ideologier, men kan idag samtidigt också medföra både ångest och samvetskval – genom att vi hela tiden fantisera oss bort tappar vi lätt fokus på vad som faktiskt skänker oss lycka just idag.

Forskarna Victoria H. Medvec, Scott F. Madey och Thomas Gilovich blev intresserade av fenomenet med ”counterfactual thinking” och ville testa om samma sak inträffar för idrottsstjärnor, men samtidigt undersöka om detta dessutom påverkades av vilken placering de får på prispallen. Genom att låta försökspersoner bedöma reaktionerna hos OS-medaljörer i Barcelona 1992 hoppades man få svar på om det kunde vara så att de som fått brons upplevdes vara lyckligare än de som fått silver. Resultatet visade att de som kommit trea faktiskt tycktes vara mer nöjda med sina prestationer än de som kommit tvåa, trots att de rent placeringsmässigt fått ett sämre resultat. Det verkade helt enkelt vara så att medan silvermedaljörerna var upptagna med tanken ”om jag bara hade…”, så var de som hade fått brons nöjda över att ha vunnit en medalj överhuvudtaget.

För att utreda om det förhöll sig på detta sätt hos de enskilda idrottarna gjorde forskarna intervjuer på 115 deltagare som kommit antingen tvåa eller trea vid Empire State Games i New York. Individerna fick berätta om sina tankar efter prisutdelningen och skatta sina egna prestationer, något som visade sig bekräfta det resultat man hade fått fram från studien kring OS-deltagarna. De som vunnit silver funderade i större utsträckning än treorna på vad de hade kunnat göra annorlunda, och jämförde sig således uppåt i prispallen. De som däremot bara hade fått brons jämförde sig istället nedåt – mot alternativet att inte få någonting alls hängande runt halsen.

Vad resultatet från studierna visade, och som har bekräftats av liknande psykologisk forskning kring lycka, är att just riktningen på vår ”counterfactual thinking” påverkar graden av uppfattad tillfredsställelse. Barry Schwartz menar att i fallet med silvermedaljörerna sker deras tankemässiga jämförelse mot den som vunnit guld, något som renderar i känslor av förlust och spekulationer om vad man gjorde för fel. Bronsmedaljören å andra sidan jämför sig istället mot ett sämre alternativ, personen som inte fick stå alls på prispallen, vilket medför en känsla av tröst och belåtenhet, och i slutändan en större lycka än de som fått silver.

Sett ur detta perspektiv skulle således segeryran det svenska fotbollslandslaget uppvisade i Rålambshovsparken sommaren 1994 mycket väl vara en konsekvens av att de just kom på en tredjeplats. Jämfört med alternativet, att som Bulgarien åka hem lottlös från USA, ter sig ett brons lika fantastiskt som ett guld, men leder till färre spekulationer än om Sverige hade istället hade tagit silver. Ett problem med denna typ av idrottslig ”counterfactual thinking” menar forskarna emellertid är att det sällan leder till en ökad motivation att göra bättre ifrån sig nästa gång. Något som kanske kan förklara det svenska fotbollslandslagets betydligt sämre prestationer under den tid som följde.

Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat, termin sex, vid Linköpings Universitet och bloggar på Psykologstudent.se.