1994 grävde Sverige brons i fotbolls-VM i USA, och en av de största folkfesterna i landets historia ägde rum i Rålambshovsparken i Stockholm. Psykologisk forskning från idrottens värld visar att en tredjeplats ofta kan vara mer tillfredsställande än att komma tvåa.
”Tänk om jag bara hade lagt lite mer tid på träningen”, ”Tänk om jag bara hade ansträngt mig lite mer”. Att komma på andraplats är onekligen kännetecknat av många blandade känslor. Samtidigt som man är glad över sin prestation går det inte riktigt att helt släppa tanken om vad som hade hänt om man bara hade gjort det där lilla extra. Det en individ lyckas uppnå rent objektivt tycks inte betyda lika mycket som våra subjektiva tolkningar av det – ett fenomen som har fångat många socialpsykologers intresse. Framförallt har forskning funnit att tre faktorer verkar påverka vår känsla av tillfredsställelse; 1) hur vi jämför oss själva med viktiga personer i vår omgivning 2) hur väl vår prestation stämde överrens med våra tidigare förväntningar, samt 3) skillnaden mellan vårt agerande och vad vi i efterhand fantiserar ”skulle kunna ha inträffat”.
Just den sistnämnda aspekten har på sistone fått en hel del uppmärksamhet inom psykologins område, och går under det passande namnet counterfactual thinking. Enligt Barry Schwartz, psykolog och professor i socialteori vid Swarthmore College, rör det sig om ett sätt för människan att spekulera kring vad som skulle kunnat ha hänt om man bara gjort saker och ting lite annorlunda. ”Counterfactual” definieras således som beräkningar eller påståenden som saknar förankring i verkligheten, men som vi gärna vill övertyga oss själva om. Ur en historisk synvinkel har denna tankeförmåga hjälpt människan att skapa nya samhällen och banbrytande ideologier, men kan idag samtidigt också medföra både ångest och samvetskval – genom att vi hela tiden fantisera oss bort tappar vi lätt fokus på vad som faktiskt skänker oss lycka just idag.
Forskarna Victoria H. Medvec, Scott F. Madey och Thomas Gilovich blev intresserade av fenomenet med ”counterfactual thinking” och ville testa om samma sak inträffar för idrottsstjärnor, men samtidigt undersöka om detta dessutom påverkades av vilken placering de får på prispallen. Genom att låta försökspersoner bedöma reaktionerna hos OS-medaljörer i Barcelona 1992 hoppades man få svar på om det kunde vara så att de som fått brons upplevdes vara lyckligare än de som fått silver. Resultatet visade att de som kommit trea faktiskt tycktes vara mer nöjda med sina prestationer än de som kommit tvåa, trots att de rent placeringsmässigt fått ett sämre resultat. Det verkade helt enkelt vara så att medan silvermedaljörerna var upptagna med tanken ”om jag bara hade…”, så var de som hade fått brons nöjda över att ha vunnit en medalj överhuvudtaget.
För att utreda om det förhöll sig på detta sätt hos de enskilda idrottarna gjorde forskarna intervjuer på 115 deltagare som kommit antingen tvåa eller trea vid Empire State Games i New York. Individerna fick berätta om sina tankar efter prisutdelningen och skatta sina egna prestationer, något som visade sig bekräfta det resultat man hade fått fram från studien kring OS-deltagarna. De som vunnit silver funderade i större utsträckning än treorna på vad de hade kunnat göra annorlunda, och jämförde sig således uppåt i prispallen. De som däremot bara hade fått brons jämförde sig istället nedåt – mot alternativet att inte få någonting alls hängande runt halsen.
Vad resultatet från studierna visade, och som har bekräftats av liknande psykologisk forskning kring lycka, är att just riktningen på vår ”counterfactual thinking” påverkar graden av uppfattad tillfredsställelse. Barry Schwartz menar att i fallet med silvermedaljörerna sker deras tankemässiga jämförelse mot den som vunnit guld, något som renderar i känslor av förlust och spekulationer om vad man gjorde för fel. Bronsmedaljören å andra sidan jämför sig istället mot ett sämre alternativ, personen som inte fick stå alls på prispallen, vilket medför en känsla av tröst och belåtenhet, och i slutändan en större lycka än de som fått silver.
Sett ur detta perspektiv skulle således segeryran det svenska fotbollslandslaget uppvisade i Rålambshovsparken sommaren 1994 mycket väl vara en konsekvens av att de just kom på en tredjeplats. Jämfört med alternativet, att som Bulgarien åka hem lottlös från USA, ter sig ett brons lika fantastiskt som ett guld, men leder till färre spekulationer än om Sverige hade istället hade tagit silver. Ett problem med denna typ av idrottslig ”counterfactual thinking” menar forskarna emellertid är att det sällan leder till en ökad motivation att göra bättre ifrån sig nästa gång. Något som kanske kan förklara det svenska fotbollslandslagets betydligt sämre prestationer under den tid som följde.
