Finish line

Skillnaden mellan deadlines och deadlines

En av de viktigaste färdigheterna för att genomföra saker och ting i tid stavas realistisk och tydlig målsättning. Genom att skapa konkreta och mätbara mål, samt att bryta ner långsiktiga projekt i mindre delar, ökar vi sannolikheten att lyckas med de åtaganden vi sätter upp för oss själva. En annan benämning på detta är att utnyttja specifika tidpunkter för när en uppgift ska vara slutförd, så kallade deadlines. En hel del psykologisk forskning pekar på att deadlines motverkar prokrastinering, samtidigt som det finns stora skillnader mellan att sätta dem själv och att låta någon annan bestämma när något ska vara klart.

Dan Ariely är professor i psykologi och beteendeekonomi vid Duke University i USA, och har framförallt forskat på mänskligt beslutsfattande. Tillsammans med en kollega intresserade han sig för varför människor ägnar sig åt uppskjutande, samt vilka åtgärder som kan användas i förebyggande syfte. De valde därför att studera hur deadlines påverkar studenter i sina studier för att ta reda på om de kan underlätta för individen att sysselsätta sig med det som är mest angeläget. I två experiment blev försökspersonerna således utsatta för olika deadlines, något som skulle visa sig påverka både prestation och tillfredsställelse.

Resultatet visade att när studenter själva blev uppmanade att sätta sina egna deadlines försökte många att sprida ut dem under en termin för att göra arbetsbördan mer jämnfördelad. Trots detta valde en majoritet att ändå fullfölja sina uppgifter på sluttampen, vilket inte bara innebar mer stress utan även inverkade negativt på utfallet. De studenter som däremot fick sina deadlines tilldelade av en utomstående part, i detta fall att utföra en tredjedel av arbetet i taget, lyckades bättre mätt utifrån betygen de fick. Risken med egna deadlines är med andra ord att vi tenderar att skjuta på dem, något som kan innebära att slutprodukten blir lidande.

Dan Ariely och hans kollega ville dock studera fenomenet lite närmare och lät därmed en ny grupp studenter jobba enligt tre olika deadlines: leverera allt på sista dagen, sätta sina egna deadlines, eller göra en tredjedel i taget. Resultatet visade att det förstnämnda alternativet var sämst utifrån att fler försöksdeltagare lämnade in sin uppgifter efter slutdatumet. För de övriga gick det betydligt bättre, men allra bäst gick det för de som var tvungna att genomföra en tredjedel i taget. Intressant nog visade det sig att den sistnämnda gruppen också var mest missnöjd – deadlines som sätts andra får jobbet gjort, men gör samtidigt arbetet mindre angenämt.

Akademisk referens: Ariely, D. & Wertenbroch, K. (2002). Procrastination, deadlines and performance: Self-control by precommitment. Psychological Science, 13(3), 219–224.

O’Donoghue, T. & Rabin, M. (2008). Procrastination on long-term projects. Journal of Economic Behavior and Organization, 66, 161–175.

Foto: https://www.flickr.com/photos/mil8/