En vanlig föreställning om prokrastinering består av tanken på att människor som har svårigheter att komma till skott saknar tillräcklig drivkraft eller tydliga ambitioner. I alltför många sammanhang betraktas individens bekymmer att fullfölja sina uppgifter som ett tecken på bristande framåtanda. Istället för att undersöka vilka faktorer som förorsakar problem hamnar fokus lätt på personlighetsdrag eller egenskaper. Det som omgivningen tänker sig ska hjälpa bidrar dock sällan med en konstruktiv lösning. Dessutom är risken stor att det låser fast personen i en situation som kan vara svår att ta sig ur på egen hand.

Psykologisk forskning kring prokrastinering visar att människor som regelbundet skjuter upp sina åtaganden har tänkt att jobba lika hårt, eller till och med hårdare än befolkningen i övrigt. Genom att intervjua individer med stora besvär att ro saker i hamn har det bland annat visat sig att deras problem inte beror på avsaknaden av en målsättning. Kruxet handlar snarare om att agera på sina ursprungliga planer, även kallat intention-action gap. Istället för att sätta igång och ta de steg som krävs för att nå sina mål uppstår det hinder på vägen som innebär att personen ägnar sig åt andra aktiviteter än den egentligen borde.

För många människor som skjuter upp sina åtaganden kan det emellertid uppfattas som att man inte rår för sitt beteende. Avsikten från början är ju aldrig att sysselsätta sig med något annat än det som är angeläget. Bekymret ligger därmed inte i vilka ambitioner vi har satt upp för oss själva, utan snarare hur väl vi lyckas skrida till verket. Goda intentioner räcker sällan hela vägen för att uppfylla sina mål, oavsett hur bra vi kan ha planerat. Det som skiljer personer åt när det gäller att fullfölja sina uppgifter handlar istället om förmågan att påbörja sitt arbete och därigenom minska på glappet mellan intention och handling.

För individer som har stora bekymmer med att skrida till verket blir svårigheten att agera på sina ursprungliga planer särskilt beklagligt. Genom att inte komma igång i tid minskar sannolikheten att personen får erfara hur det känns att få utdelning för sina prestationer. För att motverka prokrastinering är det därför viktigt att ta de första stapplande stegen mot att bli klar. För att lyckas med detta kan det vara en god idé att börja i en ände, vilken som helst, och att utvärdera hur det går först efter det att minsta möjliga ansträngning är utförd. Annars är risken stor att glappet kvarstår och intentionen saknar mening.

Akademisk referens: Pychyl, T. A., Lee, J. M., Thibodeau, R., & Blunt, A. (2000). Five days of emotion: An experience sampling study of undergraduate student procrastination. Journal of Social Behavior and Personality, 15, 239-254.

Kachgal, M. M., Hansen, L. S., & Nutter, K. J. (2001). Academic procrastination prevention/intervention: Strategies and recommendations. Journal of Developmental Education, 25, 14-24.

Foto: http://www.flickr.com/photos/pommiebastards/

6 svar till “Goda intentioner”

  1. Vretenpoeten skriver:

    Det är jobbigt det här. Man går runt med ständigt dåligt samvete över att sakerna inte blir gjorda. Det högar upp sig och till slut vet man varken ut eller in.
    AA har olika talesätt som jag ändå tycker att jag kan köpa:
    “Gör det enkelt”
    “En dag i taget”
    “Lev och låt leva”

    Hade jag inte gått efter dem så som jag gjort, hade jag gått under för längesedan.När jag drack var det inte svårt att välja bort saker, personer.

  2. Hanan skriver:

    Sätter man igång är resten enkelt. Men det är det första steget att påbörja det som ska göras. Jag sitter här t.ex. och läser denna blogg när jag vet att jag borde skriva klart seminarietexten :( Skriv gärna mer om detta

  3. Alexander Rozental skriver:

    Hej Hanan, det första steget är alltid svårast att ta. Inom behandling av prokrastinering brukar en strategi vara att sätta upp minimål, det vill säga minsta möjliga ansträngning som man är beredd att göra på sin uppgift. Det skulle exempelvis kunna vara att enbart skriva på sin text i 15 minuter, eller att endast färdigställa ett stycke. Det viktiga är att komma över den första tröskel av obehag som brukar infinna sig när man ska jobba med något som känns tråkigt eller ostimulerande. Först efter att ha genomfört sitt minimål ska man utvärdera hur det känns, och i många fall brukar arbetet släppa efter det.

  4. Alexander Rozental skriver:

    Hej, en stor del av problematiken vid prokrastinering är att ha för mycket på sitt bord. Det kan därför vara en god idé att välja bort sådant som inte är angeläget, liksom att lära sig säga nej till saker som inte ligger i sitt bästa intresse att genomföra. Att bli bättre på att ta tag i saker innebär således inte att vi ska bli mer effektiva, utan enbart att vi ska träna oss på att hantera våra uppgifter så att de inte leder till stress och vånda. Därigenom blir det kanske lättare att också få ut andra saker av livet än enbart våra “måsten”, exempelvis att frigöra tid till vänner och familj.

  5. Vretenpoeten skriver:

    Hej Alexander! Tack för ditt insiktsfulla svar. Det gav mig mycket att tänka på. Inte nog med att jag själv skjuter upp saker hela tiden, det handlar lika mycket om att jag lever med en man som är slav under sitt samlarmani. Det gör att jag tappat lusten för att städa och hålla ordning. Jag blir helt matt när jag ser hans högar i vårt hem. Så det känns som att jag målat in mig i ett trångt hörn!
    God fortsättning på det nya året förresten!

  6. Alexander Rozental skriver:

    Hej, vad kul att du uppskattar det jag skriver om. Du sätter samtidigt fingret på något viktigt, nämligen att vårt agerande i parrelationer ofta kan leda till konsekvenser för sin partner. När det gäller prokrastinering är det exempelvis inte ovanligt att anhöriga får rycka ut i tid och otid för att lösa de problem som uppstår till följd av sitt uppskjutande. Detta görs förstås av all välvilja, men kan i förlängningen vara det som får beteendet att fortgå. Genom att undslippa konsekvenserna av sitt handlande finns det oftast ingen anledning att ändra ett pågående mönster. Det kan därför vara viktigt att involvera omgivningen i syfte att åstadkomma en varaktig förändring, bland annat genom att förmedla hur man själv påverkas av personens agerande, samt att tillsammans diskutera möjliga sätt att hantera problemet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.