“Jag kan vakna upp med en känsla av att alla färger är borta”

Bruno K Öijer beskriver det återigen bäst.  Hur livet kan te sig när man bara uppmärksammar det svarta, alltså. Dikten är från En demons Båge. Varför ser Bruno med flera livet genom de här svarta glajjerna? För att livet, objektivt sett, är ett enda stort trauma?

Eller försvinner färgerna för att vi är vana att  uppmärksamma svärta?

Det dök upp en intressant kommentar angående mitt inlägg om vår selektiva uppmärksamhet. Signaturen Bernt skriver

“Det finns ju faktiskt anledningar till att vi inte tar in all information som susar förbi oss. Nämligen att vi skulle bli perceptuellt övergödda och inte kunna ägna någon kognitiv energi till de uppgifter vi behöver utföra.”

Bernt har förstås rätt i att vi är beroende av att vara selektiva med vilken information vi tar upp. Särskilt nu med facebook, twitter, radio, tidningar etc, det som tröttsamt brukar sammanfattas som “dagens ständiga informationsflöde”. Problemet är när vi blir selektiva på negativ information. Selektiv uppmärksamhet, är en av tankefällorna som Aaron Beck identifierade hos sin nedstämda patienter. Det går i korthet ut på att individen automatiskt väljer ut saker att fokusera på som stämmer överens med hur man ser på världen. Det har  visat sig att personer med social fobi är bättre på att registera negativa ansikstuttryck. Med ett sådant bias så ser man inga glada, tillmötesgående miner. Det är ingen adaptiv selektion för en person. Alltså, att bara uppmärksamma negativa stimuli för dig troligen inte i rätt riktning (om du inte är Bruno K Öijer förstås). Det är förstås lika “osant” när man är sjuktligt förälskad och bara ser glada fejjor i varje gathörn. Men den inställningen är troligen bättre för ditt psykiska välmående. Den selektivt positiva uppmärksamheten, konstruktion eller icke, kommer förmodligen att ta dig till en positiv plats (så länge du inte helt tränger bort den psykiska smärtan..men det är ett annat inlägg).

Jag tänker att det är lite som med frontalloberna och att reagera på instinkt. Vår överlevnad kräver snabba reaktioner på starka stimuli, men vår civilisation kräver en långam process (som evolutionen gjort möjlig). På samma sätt är det med uppmärksamheten. Vi måste kunna skilja ut stimuli, men risken är att vi missar för mycket eller uppmärksammar “fel” saker. Dagens samhälle kräver nästan att vi styr vår uppmärksamheten mot det positiva. Att tänka, är lika mycket ett beteende som att promenera. Och beteenden kan man ändra. 

Många är av uppfattningen att man inte kan styra över känslor. Så är det inte riktigt. Det går per definition inte “att  känna fel”. Men sanningen är att det visst går att styra över känslor, indirekt. Alla som läser psykologi vet förstås detta, men det kräver ändå ett slags erkännande för att åstadkomma någon förändring. Alltså, ett erkännande att det GÅR att förena förnuft och känsla. Jag kan inte sluta känna negativa affekter, men jag kan göra om kedjereaktioner på stimuli till en serie valsituationer. 

Till exempel: Någon har givit dig kritik för en text. Du svarar med ett argt mail där du förklarar att du minsann visst skrivit en bra text. Visserligen hade kritikern skrivit lika mycket beröm som rättelser, men de fina kommentarerna har knappt snuddat vid ditt medvetande. de röda kommentarerna står ut från texten, de blinkar ilsket mot dig.

Om du är van vid att tolka all feedback som något illasinnat, så kommer du förmodligen uppfatta all kritik som orättvis, överdriven och icke underbyggd. Men om du blir medveten om att du brukar reagera med ledsenhet kan du välja ett annat beteende. Du kan uppmärksamma de positiva kommentarerna och gotta in dig i dem istället. Nästa gång kanske du uppmärksammar fler positiva kommentarer. 

Eller som Anna Kåver skriver i sin bok KBT i utveckling

Acceptans är att välja inställning. (…) Att släppa låsningen i uppfattningen om hur livet bör vara.

  • Johannes B.

    Jag väljer inställning… nu!

  • John

    Johannes> Haha, det är bra när bloggposter resulterar i omedelbara konsekvenser!! Jag väljer också – direkt!

  • Linda

    Johannes och John: vad valde ni för inställning?

  • Alexander

    Såsom psykologstudent ser jag förstås en poäng i det som skrivits ovan. Samtidigt tycker jag att uttalanden av typen “att släppa låsningen i uppfattningen om hur livet bör vara” blir oerhört ironiska just när man som psykolog “von oben” talar om för andra hur de bör vara.

  • Linda

    Alexander: Du har verkligen rätt. Det enda sättet att komma runt det där förrädiska von oben-psykologin är enligt mig att testa ALLT på sig själv och lära sig allt utifrån hur det funkar på det egna psyket. Och att på djupet förstå att du och din klient är samma lika. Men det är ju lättare sagt än gjort. Ödmjukhet… insikt…sånt. Jag tror att Anna Kåver gör så, utgår från att alla människors psyken fungerar lika. Tycker hennes DBT genomsyras av den jämlika tanken.

  • Mogli

    gött

  • Mogli

    nice