Läser just nu boken Mindfulness – en väg ut ur nedstämdhet skriven av Mark Williams (professor i klinisk psykologi), John Teasdale (forskare i psykiatri) , Zindel Segal (psykoterapeut) och John Kabat-Zinn (forskare och mediatationslärare).
I boken beskriver författarna hur ouppmärksamhet hindrar oss från att se förändring, framförallt då vi hamnat i en negativt tankespiral. De illusterar denna blindhet för förändring med ett häpnadsväckande forskningsresultat.
Psykolgerna Daniel Simons och Daniel Levin vid Cornell University ville undersöka hur mycket människor uppfattar saker som händer runt dem. Det etiskt tveksamma exprimentet gick ut på att de intet ont anande (ofrivilliga) försöksdeltagarna (personer på ett campusområde) fick en förfrågan om att visa och förklara vägen till en byggnad på campusområdet där de befann sig. Personen som bad om hjälp var givetvis allierad med forskarna. Mitt under konversationen, där forskarnas aktör ställde frågor till de ofrivilliga försökspersonerna, trängde sig två andra av exprimentets aktörer emellan de pratande, bärandes på en stor dörr. Frågeställaren och försökspersonen blev då helt osynliga för varandra i några sekunder. I samma stund byttes frågeställaren ut till en ANNAN person med annorlunda röst, kläder och kroppslängd.
Hur många av försökspersonerna tror ni det var som märkte att personen de talat med plötsligt byttes ut?
Bara 47%! (och 33% i en upprepad studie)
Uppenbarligen var de flesta människor inte uppmärksamma på vad som hände kring dem. Utan den uppmärksamheten är blir det oerhört lätt att fastna i gamla hjulspår, menar författarna till boken. Våra automatiska tankemönster för oss i samma riktning gång på gång, med samma beteende som konsekvens. Utan medveten närvaro blir vi blinda för möjligheter och förändring över huvudtaget.
Själv använder jag mig av mindfulness för att sänka volymen lite på det ständigt pågående inre pladdret. Om jag uppmärksammar omgivningen finns det mindre plats för evighetslånga inre dialoger. Och mindre plats för onödig självkritik. Men allra mest för att inte missa det ständigt pågående – livet.
