Tekniktrubbel, babygirl? Kanske inte är riktigt din grej det här med teknik och data...

Del 1: så undviker du duktighetsfällan – uthållighet vs. självdömande

I Duktighetsfällan skriver stressforskaren Alexander Perski tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose om hur och varför prestationskraven gör många sjuka.

En grej jag verkligen gillar med Duktighetsfällan är att författarna fokuserar både på de psykologiska mekanismerna OCH de samhälleliga faktorer som kan leda till att unga människor drabbas av den bedrövliga (och bespottade) duktighetssjukan.

Själv blir jag asförbannad när någon kallar mig duktig. Dock lider jag då och då av för mycket perfektionism och för intensiv prestationsångest, som alla andra brudar och vissa snubbar i min omgivning.

Det kanske låter motsägelsefullt och hemskt att generalisera detta till en fruntimmersjuka, men jag tycker att det är en ganska överfet genusaspekt på den här frågan.

“Duktig” har jag blivit kallad av sexistiska lärare i gymnasiet.

Jag snackar om de magistrar och fröknar som avfärdat tjejernas prestationer som korkad och okritisk “ambitiöshet” samtidigt som de sett killarnas slarvighet och oförmåga att plugga som ett tecken på att en sann intellektuell rebell håller på att förpuppas.

“Du är så duktig” säger prettokillar med avsmak till mig när de vill nedvärdera något jag gjort. Duktig betyder inte smart. Duktig betyder inte kritisk eller intellektuell, duktig betyder i mina öron dum-snäll-duktig.  Hm. Hur blev det så här?

Psykologen Carol S. Dweck gjorde en häpnadsväckande upptäckt, som kan ha med det här att göra, när hon gjorde skolobservationer bland ett gäng tredjeklassare.

Hon märkte att flickor  och pojkar fick olika typ av feedback från läraren när de misslyckats med någon uppgift.

I typfallet får flickan höra att “uppsatsskrivning inte riktigt är din grej” medan pojken får höra “du har bara inte lagt tillräckligt med möda på arbetet”. Skillnaden? Sjuuukt viktig skillnad.

Jag minns själv ett sådant katastrofalt feedback-tillfälle. Min svensklärare i gymnasiet skulle ge mig kritik på en mini-uppsats.

Istället för att ge konstruktiva svar på varför jag inte fått något bra betyg sa han (och detta präntades in i mitt huvud)

“Du har bara inte det här lilla extra när du skriver”

Kanske menade han inte riktigt så illa som det lät, men herregud, pedagogiken måste kategoriskt som ett EPISKT MISSLYCKANDE om han inte menade att motivera mig genom att först bryta ned mig.

Flickor i Dwecks studie får alltså höra kritik som är personlig, medan pojken får höra att det inte är fel på hans förmåga, det är bara att han försökt för lite.

Slutsats för flickor: jag kan inte vissa saker, jag är dålig på vissa saker.

Slutsats för pojkar: jag kan egentligen, måste bara lägga ner lite mer möda.

För uthålligheten när man ska lära sig nya grejer (tex. ny teknik) är den här skillnaden avgörande, skriver Perski och Rose.

När man ska lära sig något nytt, säg, byta slang på cykeln eller installera ett nytt DJ-program på datorn måste man stå ut med att det är krångligt utan att börja nedvärdera sin egen personliga förmåga “jag fattar bara inte det här med teknik/mekanik/musik” säger en tjej och slipper därmed försöka samtidigt som hon missar möjligheter att utvecklas.

Oh, jag KAN inte låta bli att tycka att det är precis så här i min umgängeskrets.

(Detta drabbar givetvis båda könen men får efterverkningar i olika livsdimensioner tänker jag. Killar får höra att det inte hör till att vara svag, känslig osv. och slutar utveckla empati eller tröttnar på att bevisa sin mänsklighet för de fördomsfulla. Killar tror att det räcker att bara hänga runt och bröla i skolan och missar själva studierna och de fördelar som kommer med MVG-betyg)

Här kan du testa om du är “prestationsprinsessa”

Jag tycker att boken är så bra och temat så viktigt så jag tänkte inleda en liten miniserie om duktighet här på löpande bandet, inspirerad av läsningen. Nästa del handlar om perfektionism… tror jag.

Läs mer:

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=the-secret-to-raising-smart-kids

http://www.nytimes.com/2008/07/06/business/06unbox.html?_r=1

  • .perpotator

    den här länkar jag till. asbra!

  • Anna W

    oh, älskar att du skriver om den här boken! alla borde läsa. här är ett blogginlägg jag gjorde om den för hundra år sedan. den är SÅ BRA.
    http://ilovepocket.blogspot.com/2009/12/being-such-good-girl-honey.html

  • Emma

    Du, ditt inlagg var asbra! Hog igenkanningsfaktor hos mig, speciellt det dar med hur larare ger kritik – fick mig nagra hack av en svenskalarare (ar det nagot med det slaktet?!) pa gymnasiet som jag fortfarande, 10 ar senare, inte har hamtat mig ifran. Trots att jag har hort mycket bra kritik efter det. Man lyssnar ju bara pa den daliga, envis manniska som man ar…

  • Linda

    Perpotator: va fint!
    Anna W: det var faktiskt bland annat därför att du rekommenderade den som jag läste den! Detta trots att jag typ rodnade över de astöntiga ordvalen tyo som “prestationsprinsessa” och liknande.
    Emma: varför lyssnar man mer på det dåliga? Pga. av att vi skulle kunna undvika att bli uppätna av lejon en gång i tiden? Behöver en kompletterande förklaring, eller hur!

  • Katarina B

    Underbart att höra dina tankar på boken! Jag gillar den också eftersom den är så konkret och handfast. Lättläst och seriös samtidigt. Jag följer fortsättningen med spänning!

  • Niklas

    Bra skrivet om ett otroligt viktigt område! Ser fram emot resterande delar, keep it up!

  • Kajsa

    Intressant läsning Linda! Också märkligt varför man ofta präktigt kommenterar ambitiösa tjejers stress med att uppmana dem att “sluta ha så höga krav på sig själva”, i stället för att fokusera på hur man kan hantera stressen och fortsätta prestera bra?

  • Gisela Jönsson

    Bra och viktig grej. Alla som har det minsta med barn att göra borde verkligen läsa Dweck. Min erfarenhet är den samma som här, i den meningen att jag nästan alltid fick höra att jag “inte ansträngt mig nog”. Och än idag känner jag en tämligen obändig tilltro till min egen intelligens och förmåga att lära mig saker. Aldrig att jag skulle utgå från att något är “för svårt” för mig innan jag ens försökt. Kanske på ett dumdristigt sätt rentav, vad vet jag, men hellre det. :)

    Sen är det ju ganska förståeligt om “duktiga flickor” har höga krav på sig själva eftersom toleransen för slarviga flickor är väldigt låg. Speciellt om man befinner sig i ett mansdominerat sammanhang där varje individuellt misstag på nåt vis spiller över på vad “kvinnor” kan och inte kan. (se http://xkcd.com/385/ )