Psykologisk coachning, trendigt flum eller vetenskapligt framtidsområde?

Här avslöjas miljardfiaskot! Jobbcoacherna ska guida oss till jobb. Metoderna: hjärntvätt, healing och beröringsterapi.”

Aftonbladet var inte nådig i sin kritik av regeringens miljardsatsning på jobbcoacher. Detta var för två år sedan när projektet nyss hade startat.

Men hur är det egentligen med coachning? Fungerar det? I så fall: vad gör att det fungerar? Vad är skillnaden mellan jobbcoachning, “executive coaching” och psykologisk coachning? Jag ska till psykologprogrammet vid Karolinska institutet för att ge dem en heldagsworkshop i ämnet.

Jag kommer bland annat att ta upp det växande forskningstödet för psykologisk coachning, berätta om mina egna erfarenheter av coachning samt visa hur jag och cut-e arbetat för att utbilda 400 jobbcoacher. Dessa använder garanterat inte healing. Jag tänkte även att studenterna skulle få träna på coachning.

Läs mer om ämnet på Psykologiguiden, Coachandepsykologer.se och coachingpsychologycongress.org

Vad har du för inställning till coachning?

28 svar till “Psykologisk coachning, trendigt flum eller vetenskapligt framtidsområde?”

  1. Nej skriver:

    Har haft en “coach”. Min erfarenhet är att själva “coachingen” inte är så mycket att hänga i granen men att det ändå ger en trygghetskänsla av att någon bryr sig och försöker vara snäll. Till skillnad från hur myndighetspersoner brukar vara. Jag fick 5 kramar av coachen. Har jag nåt jobb? nej, visserligen inte.

  2. La Sirène skriver:

    Jag har haft 2 coacher och ams vill ge mig en tredje. Jag gör redan allt som de säger. Jag skriver prydliga CV’n med det väsentliga först. Jag har bild. Jag skriver kortfattade personliga brev med allt en arbetsgivare kan tänkas vilja veta. Jag är bra på intervjuträningen. Problemet är att jag har rest för mycket. Problemet är att rekryterare ser att jag hoppade av gymnasiet. Allt annat jag gjort sen dess räknas inte. Min sociala kompetens, kreativitet, självständighet, initiativförmåga, intelligens etc. räknas inte. Jag tycker att alla kan få information om hur man skriver CV och beter sig på en intervju. Men inga jobbcoacher kan trolla fram jobb som inte finns. Jag blir förbannad på att samhället slösar resurser på jobbcoachernas löner istället för att satsa på att kunna anställa alla arbetslösa. En sak om praktik också. Jag hade praktik och fick 5000 kr i månaden på Sveriges största utbildningsförbund. Jag gjorde mycket av min chefs arbete som hon bara delegerade till mig. Jag kom på projekt och drog i kontakter och jobbade dessutom över 3 kvällar i veckan. Arbetsplatsen hade anställningsstopp. De ville ha kvar mig i 6 månader (för 5000 kr i månaden när jag jobbade 50-55 timmar i veckan) Det gick inte Ams med på såklart. Istället erbjöd de mig en ny jobbcoach! På studieförbundets expedition jobbade även en receptionist jättehårt. Som PRAKTIKANT. Hon stannade 8 månader för 5000 kronor i månaden. Och jobbade då alltså heltid och skötte jobbet som receptionist på en hektisk expedition utan att förbundet behövde anställa henne “på riktigt”. Hon fick väl också en jobbcoach när hon slutade. Detta är slöseri med resurser, både ekonomiskt sett och vad gäller människorna som slits ut och vars drömmar, självkänsla och framtid slits ut.

  3. John Airaksinen skriver:

    Det verkar ju helt klart vara varierande kvalitet på jobbcoacherna… Skulle vara ganska coolt om man från statens sida börja sätta upp evidenskrav även på den här typen av tjänster!

    “Min sociala kompetens, kreativitet, självständighet, initiativförmåga, intelligens etc räknas inte.”
    – så sjukt tråkigt att höra, och ytterligare ett skäl till att använda sig av psykologiska verktyg i coachningen!

    Låter ju för övrigt helt vansinnigt med den typen av praktik…

  4. Oskar Henrikson skriver:

    Jag håller med John i hans svar ovan.

    Forskningsstödet för just jobbcoachning är ganska obefintligt. Regeringens satsning ska mer ses som en delprivatisering av arbetsförmedlingen än en lansering av ett framforskat koncept. Dock vore det kul om man kunde forska mer på effekterna av jobbcoachningen och göra den bättre. Jag tycker det finns mycket potential.

    Jag har väldigt svårt för rekrytering med CV. Jag och mitt andra företag cut-e förespråkar det som kallas kompetensbaserad rekrytering. Där handlar det om att på bästa sätt få fatt i
    den sökandes förmågor och rekrytera det som behövs för tjänsten. Att till exempel ta fasta på din “sociala kompetens, kreativitet, självständighet, initiativförmåga, intelligens etc”. Passande nog har vi en sida som heter http://www.kompetensbaserad.se och en twitter på @NEJtacktillCV

    I dagsläget är det dock ett förhärskande CV-paradigm som få ifrågasätter. Jag har fört den diskussionen med jobbcoacherna jag utbildar: att jag hellre skulle se att de tränade de sökandes kompetens än hjälpa dem slipa på deras CV. De sökande möter tyvärr en värld som vill se deras CV. Jag hoppas att detta förändras och att arbetssökanden själva börjar ställa krav på kompetensbaserad rekrytering.

  5. Oskar Henrikson skriver:

    Haha, 5 kramar! Jag tror att du är inne på något viktigt: Jag tror nog att jobbcoachning kan ha en del sidoeffekter som inte handlar om att få jobb. Att vara arbetslös kan vara riktigt tufft och att få träffa någon kan nog hjälpa i den situationen.

  6. Sara skriver:

    Hej Oscar! Hittade precis in hit och tycker dina artiklar är väldigt intressanta. Jag läser till Socialpsykolog och är intresserad av om du vet någon aktuell forskning i Sverige angående gruppsykologi? Tack! MVH Sara

  7. Oskar Henrikson skriver:

    Hej Sara!

    Kul att du gillar det jag skriver. Jag är ju själv väldigt intresserad av socialpsykologi, som du förstår. I Sverige skulle jag gärna se mer spännande forskning. Senast kom lundaforskaren Johan Bertlett med en avhandling om samstämmighet mellan chefer och anställda. Den tänkte jag läsa: http://www.avhandlingar.se/avhandling/e930014ab6/

    I Uppsala forskar Bo Ekehammar om omedvetna fördomar med implicit associations test: http://www.uu.se/nyheter/nyhet.php?id=685&typ=pm Vi har även skrivit om det här: http://www.psykologifabriken.se/tag/socialpsykologi/page/2/

    Hör gärna av dig om du hittar något spännande!

  8. Anonym skriver:

    Frågan är vem som kallar sig coach. Jag tycker att det krävs en hel del av en coach av människokunskap och livserfarenhet. Begreppet coach och coaching används i många sammanhang.Som lärare är jag en coach för mina elever, som chef ska jag coacha mina anställda. Likaså ska jag coacha jobbsökande etc etc. Viktigt att man är väl medveten om vilka referenser och utbildning som den som man anlitar som coach har.

  9. Carl Styvén skriver:

    Jag har med viss förvåning följt hur psykologifabriken försvarar jobbcoaching. Det vore uppskattat med en kommentar av arbetsförmedlingens senaste presskonferens i ämnet

  10. Oskar Henrikson skriver:

    Hård och bra kritik av jobbcoacher på bland annat TV4: http://korta.nu/icmu2

  11. Oskar Henrikson skriver:

    Hej Carl!

    Regeringens jobbcoachprogram är inte ett vetenskapligt beprövat upplägg som rullats ut. Det är snarare ett sätt att delprivatisera klassiska funktioner på Arbetsförmedlingen, som att stödja personer att skriva CV. Upphandlingen blev väldigt stor och över 900 aktörer fick tillstånd att erbjuda jobbcoachning. Bland dessa finns det mycket knas.

    Det är jag som försvarar jobbcoachning så till vida att jag och mitt andra företag, cut-e, har arbetat fram en metodik för Manpowers jobbcoacher. Det tyckte vi var ett bra sätt att göra det bästa av situationen när jobbcoachning efterfrågades.

    Vad tycker du om jobbcoachning?

  12. Oskar Henrikson skriver:

    Håller med!

    Det är inte helt lätt med alla coacher till höger och vänster. Som du säger finns det ju trender med coachande ledarskap etc. Jag tror också att det är viktigt att veta vilka referenser och utbildning ens coach har.

    Framförallt är det viktigt att inte gå till en coach om man har psykologiska besvär, då står man utan rättsligt skydd. Där är det viktigt att söka sig till legitimerad personal inom sjuk- och hälsovården.

  13. Oskar Henrikson skriver:

    Här finns Arbetsförmedlingens pressmeddelande: Oklar effekt av jobbcoachning: http://korta.nu/enbi5

  14. Niclas skriver:

    Tjena Oskar,

    kul att se lite bra alternativ till de oseriösa jobbcoacherna. Jag och Kennberg diskuterade jobbcoacher på vägen till jobbet och kom ungefär fram till hållningen att jobbcoacher kan vara ypperligt men att man måste kvalitésäkra coacherna. Man måste ställa krav på metod och utkomst av deras insatser.

    Imponerad av ditt jobb i övrigt.

    /Niclas

  15. David skriver:

    Jag tycker att idén med satsningen på jobbcoacherär bra, men för att lyckas måste man förstås säkra kvalitén och ha ordentliga uppföljningar vilket man verkar ha missat lite här.

    Min uppfattning är att begreppet coach tyvärr har vattnats ur en hel del, men att det är på väg att återigen bli en seriös titel, bland annat genom insatser som era. Gött jobbat helt enkelt! :)

    /han som åkte i bilen med Niclas

  16. Carl Styvén skriver:

    Hej Oskar.
    Tack för ditt svar.

    Jag tycker frågan om jobbcoaching är problematisk. Samlingsbegreppet coach är otydligt och i mitt tycke väldigt missbrukat av oseriösa aktörer. Utanför idrottssammanhang föredrar jag att översätta det till handledning vilket kan ge en aning av vad det bör innehålla för komponenter. En formalisering av begreppet i termer av vad en coaching ska innehålla (och inte innehålla) är nödvändigt för att exploaterandet av utsatta hjälpsökande individer ska upphöra.
    Gällande jobbcoaching så ser jag flera problem. Att regeringen satsar stora belopp på ett otydligt innehåll utan fungerande kontroll är svårt att förstå. Om intentionen var sådan som du beskriver skulle uppdraget kanske beskrivits på ett annat sätt. Den här typen av otydliga satsningar drabbar inte bara brukaren utan. Min uppfattning är att många brukare tolkar coaching som en form av psykologisk behandling och jämställer det med etablerade kontrollerade terapiformer. Det är inte bara ett problem för brukarna utan även för de professioner som ägnar sig åt psykologisk behandling, dvs läkare, psykologer, terapeuter med flera. Framför allt anser jag att det gäller psykologer. När man från statligt håll inte kontrollerar varken slutprodukt eller utbildning ordentligt vattnar det även ur legitimerade aktörers verksamhet. Samma förhållande gäller många nya utbildningar inom t ex kbt där personer utan nödvändig kompetens snabbutbildas och agerar på samma marknad och under samma villkor som legitimerade utövare. Dessa snabbutbildade personer anlitas ibland hastigt efter avslutad kurs för att undervisa i densamma. Detta är inget marginellt fenomen utan är ett utbrett tillvägagångssätt inom bland annat psykiatrin. Jag betraktar det som ett akut problem. Då jobbcoacherna som jag ser det ingår i bland de former av samtal som erbjuds utan ordentlig kontroll är det något som ytterligare försvårar för seriösa aktörer och utgör en risk för brukarna. Därför var jag förvånad när jag mötte försvar för satsningen här. Jag kan förstå viljan att göra något bra av en sådan satsning när det finns kompetens. Frågan är om det är rätt val istället för att ställa sig på sidan om? Jag är inte tillräckligt insatt i förutsättningarna men spontant är jag mycket tveksam.

  17. Oskar Henrikson skriver:

    Viktig diskussion!

    Att samlingsbegreppet coach är otydligt och missbrukat talar ju för att gemene man blir mer intresserade av personer med till exempel psykologutbildning och psykologlegitimation. En formalisering kan vi se i den forskningstradition som växer fram inom ramen för psykologisk coachning. Där är det ofta psykologer som coachar och forskar på olika upplägg.

    Om man ska ställa sig vid sidan om eller ge sig in i det hela är också en knepig fråga. Jag tror det är bra om psykologer utbildar t.ex. jobbcoacher eller mentalskötare istället för att ställa sig vid sidan av. Då går det att utnyttja den långa utbildningen och kunskapen som psykologerna har.

    Samtidigt ställer det krav på att rätt kompetens utnyttjas till rätt saker. Som du säger så är det förkastligt att en person undervisar på den kursen de just gått. Men låt oss säga att en psykolog utbildar och handleder mentalskötare, det tror jag är ett bra upplägg. Det kan vara även vara svårt att få psykologerna att räcka till om vi tänker att varje samtalskontakt inom psykiatrin ska vara en psykolog.

    Vidare så är det i slutändan en empirisk fråga. Visar det sig att det inte finns några resultat av satsningen är det befogat att fråga sig om det ska fortsätta. Jag tycker dock att det var bättre att ge sig in i det hela och arbeta för att göra det bra istället för att döma ut projektet på förhand.

    ps. forskaren Pim Cuijpers argumenterar för att bara 1/8 som får psykologisk behandling blir riktigt hjälpt. Samtidigt menar han att denna åttondel är värd att hjälpa, både ur ekonomisk synvinkel och med tanke på deras personliga vinst. Kan sättas i relation till att 1/4 till 1/3 verkar få jobb i jobbcoachningen.

  18. Fredrik Torberger skriver:

    Hej Oskar och Carl!

    Som en i den första kullen av akademiskt utbildade coacher vid Högskolan i Skövde är jag glad att begreppet coach lyfts upp. Att kalla det handledning är dessvärre inte rättvisande, åtminstone inte som jag förstår det begreppet (som jag förknippar med att handledaren sitter på mer kompetens än den handledde, vilket inte coacher gör i förhållande till klienten som ju själv är mest expert på ämnet för coachningen – hur han/hon ska leva sitt liv). Förvirrande nog är nog idrottens coachbegrepp också ganska främmande från vad coachning går ut på.

    Kort sagt, det behövs en sanering av begreppet och precis som för många andra yrkesbeskrivningar bör det ställas krav på vem som får kalla sig coach. En sådan process har vi i Sveriges Akademiska Coacher beslutat oss för att inleda i samråd med andra kvalitetssäkrande coachinstitutioner. Vi får väl se om Psykologifabriken blir de som skriver om det…

  19. Oskar Henrikson skriver:

    Hej Fredrik!

    Ja, ni tar ju verkligen tag i det här! Jag pratade om er på utbildningen jag höll för KIs psykologstudenter. Det är inte omöjligt att vi skriver mer om er, håll oss informerade!

  20. Niclas skriver:

    Oskar, det är inte så att du någon gång håller några föreläsningar utsocknes, rent av i Skåne? Du har ju typ ett dussin gamla psykologkamrater härnere så säkert gladeligen skulle vilja höra dig prata om coaching.

    Mvh

    Niclas

  21. Oskar Henrikson skriver:

    Skåne råkar ha en varm plats i mitt hjärta, det är bara att boka ett datum så kommer jag!

  22. Carl Styvén skriver:

    Även om Pim Cuijpers forskning är solid vet nog både du och jag att siffran på hur många som blir hjälpta varierar stort även mellan stringent utförda studier. Jag tycker inte den liknelsen är relevant då den jämför behandling med jobbcoaching. Den visar snarare på det fenomen jag nämnde i tidigare inlägg, -att coaching jämförs med psykologisk behandling.

    Jag tycker inte snabbutbildningar i en viss behandlingsteknik är av godo. Om exempelvis mentalskötare utbildas i dbt blir konsekvensen att man utrustar delar av en yrkeskår med en av många metoder. Denna metod används sedan på en mängd patienter oavsett diagnos. Som jag ser det krävs omdöme och kunskap utifrån utbildning och erfarenhet för att välja metod utifrån den individ man har framför sig. Då är det problematiskt att bara känna till en metod eller förhållningssätt, oavsett hur stark evidens denna metod må ha. Det är inte bara en risk för patienter utan man gör även metoden en otjänst då det förr eller senare kommer en motreaktion mot överandvändning. Att psykologer använder sig av evidensbaserad coaching är förmodligen alldeles utmärkt i de fall den legitimerade anser det lämpligt. Men att icke legitimerade yrkesgrupper ansluter sig till en metod och bara verkar inom det snäva paradigm den erbjuder ser jag som problematiskt.

    Psykologens uppgift är inte att snabbutbilda andra yrkesgrupper med fragmentiserad kunskap. Däremot tycker jag utbildning i fråga om förhållningssätt, förståelse och hur man närmar sig människor som lider. MI kanske kan vara ett exempel på det. Konsultation och handledning av i sådana frågor är också önskvärt. Om inte utbildningskrav inom exempelvis kbt snarast skärps så riskeras hela det inlärningsteoretiska paradigmet att hastigt tappa i förtroende.

    Jag tycker att utövare av olika metoder behöver en omfattande teoretisk grund att stå på för att tillgodogöra sig nya metoder. Ett förståelse för att kunna sätta in specifika metoder i ett sammanhang och förstå deras lämpliga tillämpning är nödvändig. Det kan inte en enskild kurs tillgodose.

  23. Carl Styvén skriver:

    Hej Fredrik.

    Det låter som ett fint och ambitiöst initiativ!

    Angående handledning så har du förmodligen rätt i att översättningen inte är optimal. Jag tycker generellt att alldeles för få begrepp översätts och mitt försök var ett uttryck för detta.
    Handledare behöver nödvändigtvis inte sitta på på mer kompetens än den handledde. Exempelvis kan sjuksköterskor som är processhandledare handleda läkare och psykologer kan handleda många olika yrkesgrupper även om de inte sitter på kompetens inom det specifika område den handledde arbetar inom.

  24. Oskar Henrikson skriver:

    Vad jag menar med jämförelsen till Cuijpers är att det kan finnas en vits med en intervention, även om den hjälper få personer.

    Jag håller med om din kritik mot snabbutbildade personer som inte får tillräckligt stöd att kunna erbjuda bra hjälp till patienter. Jag tror vägen framåt är att psykologerna axlar ansvaret att handleda, utbilda och skapa program som andra yrkesgrupper kan genomföra. Hur mycket som ska krävas får bli en empirisk fråga. Att det ska finnas en omfattande teoretisk grund, för varje person inom vården, tror jag inte är realistiskt eller ekonomiskt försvarbart.

    Att bara känna till en metod för en diagnos behöver inte vara ett problem om organisationen är bra. Kruxet är, som du säger, att en person tränas i en metod och låter den finnas med i alla sina kontakter. Här tror jag återigen att psykologerna måste ta ledarskapet: Organisera verksamheten så att rätt kompetens tar hand om rätt problem på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt.

    Detta kan t. ex. ske med s.k. stegvis vård där insatsen trappas upp om inget resultat går att skönja: först internetbehandling, sedan gruppbehandling, sedan individuell behandling. Här kan psykologen arbeta med bedömning om vem som ska behandlas hur och av vem. Läkarna har tyvärr inte den kompetensen och den psykiatrin jag sett är för dåligt organiserad för att göra detta möjligt. Ett gyllene tillfälle att förbättra något alltså!

  25. P-O Eriksson skriver:

    Spännande och nyttigt att det, äntligen, kommer igång en diskussion om coachning. Man får väl rikta ett tack till TV4 som satte fokus på Arbetsförmedlingen och deras jobbcoacher (och dessförinnan Aftonbladet) vilket väl fungerat som en utlösare för den här diskussionen.

    Själv har jag jobbat med coachning i snart 15 år och räknar mig till en av de mer erfarna i landet. Under den här tiden har jag sett hur det vuxit fram både seriös och oseriös coachning. Tyvärr är det väl så att den, ur mitt perspektiv som psykolog, oseriösa coachningen är den som vuxit mest. I grova tal räknar man med att det idag finns flera tusen personer i det här landet som kallar sig coacher. Flertalet har ingen adekvat utbildning alls utan grundar sin coachning på egna erfarenheter av exempelvis arbetslöshet, missbruk, relationsproblem etc. medan andra gått en eller annan kurs och blivit ”certifierade” eller ”diplomerade”. Det finns idag cirka 300 företag/institut som certifierar eller diplomerar allehanda coacher och man kan gå kurser hos dessa som sträcker sig från några timmar på nätet för ”en handfull dollar” till årslånga utbildningar som kostar 10 000 tals kronor. Naturligtvis hävdar vart och ett av dessa att deras utbildningar och certifiering/diplomering är de bästa. Många kryddar också sin certifiering med ett medlemskap i exempelvis ICF eller EMCC (OBS inte certifiering utan just medlemskap) och använder detta som en kvalitetssäkring gentemot sina kunder. Så kan man exempelvis presentera sig som certifierad life coach och medlem av ICF. Och, eftersom beställarkompetensen på sina håll är skrämmande låg när det gäller coachning så sväljer många det betet. Se bara på arbetsförmedlingen och många av de upphandlade jobbcoacherna!

    Utomlands har man dock kommit betydligt längre och ämnet ”coaching psychology” är på många håll en erkänd subdisciplin till psykologi som man kan studera vid ett flertal universitet. I London, Sydney och Köpenhamn finns det vid universiteten dedikerade ”coaching psychology units” där man ägnar sig åt forskning, undervisning och metodutveckling i coaching psychology och mängden litteratur på området växer så att det knakar. Flera länders psykologförbund (Storbritannien, Australien, Danmark, Schweiz, Irland, Israel, Holland, Nya Zeeland för att nämna några) har också yrkesföreningar för coachning. I Sverige tog jag för en tid sedan initiativ till att bilda nätverket Coachande Psykologer (www.coachandepsykologer.se) som idag har drygt 50 medlemmar och som i höst kommer att arrangera Sveriges första konferens i Coaching Psychology i samarbete med Psykologförbundet.

    Hälsar,
    P-O Eriksson
    Leg. psykolog / coach

  26. Fredrik Torberger skriver:

    Hej P-O!

    Jag vet inte om du läst hela tråden, men jag nämnde tidigare det initiativ som Sveriges Akademiska Coacher snart tar för en diskussion om hur vi kan börja skydda ordet coach. Jag blev glad över att läsa om ditt initiativ, som jag sett på webben, jag är nämligen själv precis som du en initiativtagare men då till nämnda förening. Det var jag som lade motionen om att vi bör ta upp just coach-diskussionen med sådana organisationer som din och som ordförande i vårt externa utskott vill jag gärna få höra om möjligheterna att ta del och gärna bidra till den konferens du nämner. Kanske är det ett forum för att väcka debatten, inte minst inför media oah offentliga Sverige som annars riskerar att lägga skattemedel på spågummors barnbarn, so to speak.

    Sveriges Akademiska Coacher (ett byte till Sv. Psykologiska Coacher kan vara på gång) har som uppgift att marknadsföra, kvalitetssäkra och utveckla studenter och alumni från programmet psykologisk coach i Skövde. En fågel kvittrade något om att du varit inblandad i den på något sätt, stämmer det?

    Vi som gått programmet är långt ifrån psykologer och det väcker en intressant fråga: behöver en coach vara väl bevandrad i psykopatologi eller kan man som coach klara sig med en översiktligare orientering på området så länge man fått djupare kunskaper inom positiv psykologi/humanistisk psykologi och evidensbaserade metoder?

    Kan det t o m vara en fördel att sakna patologikunskaperna? Då är risken mindre att coachningen glider över i terapi? Den risken kan förstås motverkas med professionalism, men brist på det förekommer förstås också inom psykologskrået.

    Hepp!
    Fredrik Torberger
    Kaospilot, social entreprenör och i juni 2011, fil kand i kognitiv neurovetenskap och evidensbaserade coachingmetoder

  27. P-O Eriksson skriver:

    Hej!

    Jo, jag läste ditt inlägg och undrade just med vilka ni hade tänkt föra den diskussionen med eftersom de intresseorganisationer som finns för coachning (ex.vis. ICF och EMCC) är öppna för alla oavsett utbildning/bakgrund vilket möjligen kan göra det lite krångligt för dem att vilja skydda ordet coach eftersom det kanske kan bli lite knepigt med gränsdragningen gentemot de egna medlemmarna. Förvisso har ICF uttalat att de gärna skulle se någon form av legitimation men, utgår jag ifrån, då endast för deras certifierade medlemmar.
    Och, jo jag satt med i programrådet för utbildningen i Skövde men lämnade det uppdraget i våras.
    Den information som finns att tillgå om den stundande konferensen hittar du på http://www.coachandepsykologer.se . Programmet är välmatat och jag tror nog att det kan vara en lärorik dag för alla som jobbar med coachning och är intresserade av att lära sig mer om olika psykologiska aspekter på coachning.

    Seden undrar du om man behöver vara bevandrad i psykopatologi för att kunna coacha. På den frågan är mitt entydiga svar; ja. Coachning handlar om att sätta människor i rörelse, att få människor att formulera och gå mot mål. Att man i en sådan process kan komma att röra upp sådant som kräver kunskap i klinisk psykologi är för mig tämligen självklart. Det är just för att man har den kunskapen som man också kan göra distinktionen mellan terapi och exempelvis coachning utan att det, som du skriver, ”…glider över i terapi”. Att man saknar den kunskapen är ju på inget sätt en garanti för att man inte i exempelvis en coachningsituation kan hamna i något som liknar terapi. Avsaknaden av den kunskapen gör ju snarare att risken ökar för att man kan komma att ställa till med något man sedan inte kan hantera eftersom man just inte kan se eller dra gränsen mellan coachning och terapi och då verkligen kommer att brista i sin professionalism. Det krävs ju också att man ska kunna följa sin klient i dennes process och inte bara hålla sig till sin metod, hur evidensbaserad den än är och under en sådan resa är det min erfarenhet att mina kunskaper om såväl individ, grupp och organisationspsykologi kommer väl till pass för att till fullo förstå och kunna coacha individen i det sammanhang där han eller hon befinner sig.

    Trevlig helg,
    P-O

  28. Lsjoberg skriver:

    Allt är väl relativt? Som ett välkänt citat kan styrka våra egna intentioner att ta fakta på vad som känns “rätt” eller “fel” för var och en.
    Eller är alla “ett offer för livet självt? “You have your way. I have my way. As for the right way, the correct way, and the only way, it does not exist.” – Friedrich Nietzsche

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.