Ibland blir glappet mellan det jag upplever och någon annan förmedlar väldigt stort. I psykologvärlden kallas det för diskrepans eller inkongruens, lite beroende på sammanhanget. Förra veckan fick jag rysningar av reklambilden här ovan. Det kan ha berott på flera saker:
- Att jag i regel anser mig vara åtminstone normalbegåvad och om det är enkelt att ta hand om sin pension och jag inte klarar det så måste jag alltså vara korkad.
- Att några försök att intala mig att det är enkelt att ta hand om min pension inte får mig att ändra uppfattning om att det är supersvårt. (Som positiva affirmationen – de har bara avsedd effekt om en faktiskt tror på innebörden i orden som en säger till sig själv framför spegeln, i annat fall så blir de bara en plågsam påminnelse om ens tillkortakommanden.)
- Att reklamarna bakom kampanjen har missat/missförstått alla sina lektioner i grundläggande psykologi.
Den höga tröskeln för att ta hand om sin pension handlar nämligen om så mycket mer än en föreställning om att det är svårt att göra det – och den föreställningen ändrar man heller inte på genom att låtsas att det är enkelt.
Om vi utgår från mitt eget exempel här – jag misstänker nämligen att jag inte är helt ensam om att inte ta tag i min pension – så kan jag lista några bidragande orsaker till denna overksamhet på pensionsområdet. Och ingen av dem avhjälps av kampanjen här ovan.
- Pensionen ligger långt fram i tiden.
- Det är otydligt och svårt att utvärdera hur det jag gör i dag påverkar mitt liv längre fram.
- Det är de facto rörigt att ta hand om sin pension om man inte är en heltidsanställd snubbe som jobbat på samma jobb sedan man gick ut skolan. Egenföretagande ibland, student ibland, föräldraledig ibland, visstidsanställd ibland, frilansare ibland, passar liksom inte i mallen.
- Jag har en föreställning om att det kanske ändå inte är någon idé. Mina påverkansmöjligheter uppfattar jag som ganska små (det stämmer kanske inte, men föreställningen finns där ändå).
Nu vet jag ju att det jag borde göra är att ta tag i det ändå. Använda mina ACT-psykologikunskaper och erfarenheter och gå emot mina känslor och tankar om att det är hopplöst. För att det nog är viktigt att ta hand om sin pension. Borde använda mina små grå för att skaffa mig en överblick och göra något åt saken om det behövs.
Men det får bli en annan dag. Just nu så vill jag så gärna bevisa min poäng att kampanjen inte får mig att ta hand om min pension så jag måste få trotsa lite till.
