Jag vill veta varför män fortsätter vara framgångsrika medan kvinnor sitter hemma med ödmjukheten. Kan det vara self-efficacy?

Det finns tillfällen när könsskillnaderna blir tydligare än annars. Just nu är en sådan tid i mitt liv där jag påminns om vilka fördelar som kommer med genusrollen som inte är min. Och jag kan inte hjälpa att fundera på om jag inte hade haft andra förutsättningar som man. Self-efficacy är ett psykologiskt begrepp som kanske kan hjälpa mig att förklara var skon klämmer. 

Jag lever i en social värld där kvinnor liksom män tar för sig, utbildar sig och gör karriär. I min uppfattning är mina kompisar av båda kön lika intelligenta och kreativa. Men ändå så är det nästan uteslutande mina manliga vänner och bekanta som blir kända, framgångsrika, rika, creddiga och belönade först och mest. Det började för några år sedan, och nu är killarna som tog för sig redan på en helt annan nivå. Jag vet att det här är känsligt och att det är sjukt lätt att trampa fel i den här diskussionen. Jag tycker inte om att förstärka fördomsfulla uppfattningar om skillnader mellan könen men ibland måste man få peka på ett problem man ser och säga VARFÖR?? Jag har vänner som är hypade musiker, hyllade journalister, ledarskribenter, programledare och så vidare…de är alla män. Och kompetenta (jag försöker inte säga att nån fått nått gratis) 

Jag tror nämligen att det beror på vad man tror om sin egen förmåga. Omfattande forskning stödjer att self-efficacy har stor betydelse för studieresultat och arbetsliv. 

Jag går termin sex på Stockholms Universitets Psykologlinje. Vi är mitt inne i sökandet efter praktikplats. Jag är full av förväntan och spänning, vad kommer jag få göra, hur kommer det gå? Framförallt höjs volym och reverb på frågan: kommer jag klara det?

Tre läsvärda artiklar korsbefruktades i min hjärna och blev till en genusdiskussion.  Karolina Ramqvist skriver om vänsterradikalitet som idé och livsstil. Psykologen Shervin Shanavaz skriver om Self-efficacy i Psykologtidningen.  I SvD idag pratar en jämställdhetskonsult om hur barn könas i ett sätt att vara. 

(Arena är  förresten den enda tidningen som jag är motiverad nog att prenumerera på. Varje nummer får mig att trilla av stolen minst en gång.)

I detta nummer av Psykologtidningen (som jag givetvis läser extra noga eftersom våra nunor täcker omslaget) finns en mycket läsvärd artikel om Albert Banduras begrepp self-efficacy.

Self-efficacy är ett begrepp för människors agens, känslan av att de kan. Det är self-efficacy som treåringar uttrycker när de KAN SJÄLV. Det var kollektiv self-efficacy som Obama piskade upp i de amerikanska väljarna och det är self-efficacy som möjliggör klassresor och framgångshistorier.

Och det är self-efficacy som skiljer könens framgång åt, det vet jag inte men får jag kalla det en kvalificerad gissning i allafall? När jämställdheten nått en viss nivå blir det lätt att förklara skillnader mellan män och kvinnor som individuella variationer. Om kvinnor inte tar för sig beror det på personlighetsegenskaper hos individerna snarare än strukturella orättvisor. När jag tvekar inför om jag klarar uppdrag som nästan ligger under min kompetens medan mina fantastiskt duktiga manliga vänner glatt kastar sig in på saker de inte har en aning om hur de ska göra, ja, då beror det på att jag har “dåligt självförtroende” och de har “bra”. Hmm. 

När jag arbetade på Gringo och Macho för några år sedan uppstod en situation. Carlos Rojas och Zanyar Adami, båda övertygade och missionerande feminister, märkte att det bara var män som var chefer. Och att det bara var kvinnor som sagt upp sig. De blev konfunderade. Jag är helt övertygad om att de blev mycket bekymrade. Vissa kom fram till slutsatsen att kvinnorna inte ville vara chefer. De trodde sig inte kunna

Jag har ingen direkt slutsats av mitt funderande. Det är bara att jag undrar och alltid har undrat vad som är skillnaden mellan att våga och inte våga? Vad får en person att våga kasta sig ut och utvecklas? För framgång inom musik, forskning, journalistik eller whatever kräver att man tror att man kan göra svåra saker, att man är helt säker på “ja, jag är en sån person”. Och jag tror att kvinnor inte får det i lika hög grad i sin uppfostran. Inte utan undantag. Inte oavsett klass. Men generellt.

Om jag kunde skulle jag knäppa med fingarna och stärka kvinnors kollektiva self-efficacy, öppna möjligheternas dörrar och säga som stora B-O:

Jo, Vi kan! 

Ja, självklart går det att göra liknande analys angående klass och etnicitet också.

16 svar till “Jag vill veta varför män fortsätter vara framgångsrika medan kvinnor sitter hemma med ödmjukheten. Kan det vara self-efficacy?”

  1. John skriver:

    Tycker verkligen self efficacy är ett sjukt användbart begrepp! Hmm börjar genast spåna på en iPhone-app som kan hjälpa till att bygga self efficacy haha… Tror t ex att man ofta glömmer bort saker man åstadkommit, och som tyder på att man faktiskt kan klara av en ny utmaning – som t ex att bli chef!

    Pratade med en av mina vänner på La Vida Locash, om hur dom gick från att vara skivbolag till att lära sig göra tv-produktioner och sjukt fina videos. “Det är bara att köra på tills någon säger att det inte går!”.

    Kolla Alexis Weak-videon “Inne på klubben” här:
    http://www.youtube.com/watch?v=7LiQ6l6Yusc

    och Adrian Lux “Can’t sleep” här:
    http://www.youtube.com/watch?v=Zi0yiQuR_UA

  2. Erik skriver:

    Ärligt talat jag undrar en sak. Hur många av de män som misslyckas är det som ingår i din studie av det manliga och kvinnliga psyket egentligen? De män som lyckas är ju de tursamma men alla de som inte lyckas då? Och det är sällan kvinnor hamnar helt på botten för det är lättare att landa i tryggheten av ett förhållande för en kvinna i låg status än en man. Dina jämförelser visar ju vilka män du väljer att umgås med och det är inte direkt ovanligt att kvinnor väljer enbart manliga eliten som vänner. Men desto ovanligare att män väljer enbart kvinnliga eliten.

  3. Anders skriver:

    Jag hade en kvinnlig chef som utgick ifrån att kvinnor underskattar deras förmåga och män överskattar, och tog det i åtanke vid löneförhandling etc. Men hon hade lyckligtvis ganska god människokännedom och kunde märka om någon avvek från den normen. Hursomhelst, jag instämmer nog med Erik här ovan, att de som får representera män som grupp i genussammanhang är nästan alltid eliten. Man undrar varför det inte finns lika mycket kvinnlig som manlig elit. Det är förvisso en intressant fråga, men viktigare på samhällsnivå är ju förutsättningarna för den stora massan och de som har de sämst. Jag är tämligen övertygad om att skulle man titta i andra änden av spektrat så ser man att det finns många fler (socialt) utslagna män än kvinnor. Och det borde ju rimligtvis vara intressant att även fråga sig varför det förhåller sig så.

  4. Erik skriver:

    Anders:

    “Man undrar varför det inte finns lika mycket kvinnlig som manlig elit.”

    Det finns två sammanlänkade förklaringar på detta. Den första är biologisk och kopplad till IQ-spridning. Mäns IQ sprids hejvilt jämfört med kvinnors, fler manliga genier, fler manliga dårar. Ju högre upp och ju längre ner ju mer minskar andelen kvinnor.

    Den andra förklaringen är strikt social. Det finns då i teorin i antal en lika stor kvinnlig elit som det finns en manlig elit men den manliga eliten är bättre än den kvinnliga pga den hårda konkurrensen och utslagningen som föregåtts det manliga valet. Dvs de utslagna kvinnorna blir inte uteliggare och A-lagare och därmed är det inte på lika blodigt allvar. Denna teori stöds av studier som visar skillnader i prioriteringar av vad män och kvinnor väljer att prata om. Männen pratar jobb jobb jobb, kvinnorna har däremot utrymme för andra ämnen (kvinnor pratar en hel del om vem som är ihop med vem exempelvis)

  5. […] skrivits flera intressanta kommentarer i bloggosfären om män, manlighet och känslor. Share this on FacebookTweet This!Post this to MySpaceEmail this to […]

  6. Linda skriver:

    Erik säger nåt intressant här “Och det är sällan kvinnor hamnar helt på botten för det är lättare att landa i tryggheten av ett förhållande för en kvinna i låg status än en man. Dina jämförelser visar ju vilka män du väljer att umgås med och det är inte direkt ovanligt att kvinnor väljer enbart manliga eliten som vänner.”

    För det första tog jag bara upp en mycket begränsad del av vilka fördelar det kan finnas för män. Jag tycker att den genusrollen är riktigt trist i övrigt, framförallt det som du så riktigt nämner: att killar faller djupare när tjejen har haft hand om alla sociala kontakter, bättre relation med barnen och så vidare. När jag tänker på könsrollers fara brukar jag fundera typ så här: “Vad kan man vinna och förlora på den manliga resp. kvinnliga rollen?”

    Sedan så funderar jag lite på det här med om jag bara umgås med den manliga eliten (?). Det vill jag helst inte tro om mig själv, men jag är inte säker på hur det ligger till med det.

    När jag skrev inlägget struntade jag tillägget “Jag har en hel del riktig framgångsrika tjejkompisar också men jag menar att killar runt mig generellt verkar ha högre self-efficacy, inte utan undantag. “

  7. Linda skriver:

    Anders: intressant chef, men det låter svårt att vara rättvis när det är en så begränsad skara människor!

  8. http://andersbwestin.wordpress.com/ skriver:

    Så här enkelt är det nog egentligen.

    Kvinnan har en livmoder.

    För att överhuvudtaget ha ett funktionellt värde fick mannen testosteronet som en ren och skär evolutionär kompensation.

    Hur skulle vi annars ha kunnat påfågla oss och bli valda.

  9. Erik skriver:

    Linda:

    Nej jag talade inte om separationer dä kvinnan tar hand om barnen. För att en separation skall kunna ske måste det först finnas en relation och det är just vad som inte inträffar hos de lågpresternade män som inte är som de män som du umgås med. De har oftare inga relationer, deras barnlöshet är mycket högre och de har också betydligt mindre sex.

    Om en ung kvinna är på den absoluta botten av samhällets statusskala (ekonomiskt och socialt) men ser ok ut så kan hon alltid hitta en man som av sexuella orsaker vill ta hand om henne. Om en ung man som ser ok ut befinner sig i samma situation vet vi att den mannen ses som betydligt mindre attraktiv av kvinnor. Så inte nog med att alternativet att saker ordnar sig via kärleken knappt finns hos män. Män vet även att för att få kärlek av kvinnor skall det andra helst vara ordnat med framgång i karriären först.

    Nationalekonomisk vetenskap visar kopplingen i relationer. När mannen blir av med jobbet ökar sannolikheten hon gör slut. När kvinnan blir av med jobbet minskar sannolikheten han gör slut. Män ställer upp mer när kvinnor har högst socioekonomiskt behov. Kvinnor ställer upp mer när män har minst socioekonomiskt behov.

    Exempelvis har vi bilstudierna. Kvinnor ger samma man olika betyg beroende på om han är i en dyr eller billig bil. Sedan har vi singelstudierna, genom att lägga ledtrådar till mannens sociala status i olika bilder med samma man konstaterade forskare att kvinnor tycker upptagna män är mer attraktiva,

    Hur reagerade männen på bilderna? Rakt omvänt, när en kvinna beskrevs som upptagen var hon mindre attraktiv för män. När en kvinna satt i olika dyra bilar fick hon samma omdöme av män. Så kvinnors sexualpreferenser leder män till just den hårdare situation som leder till att män i så hög grad konkurrerar ut kvinnor i toppen.

    Men glöm inte att det är just den situationen som kvinnor uppmuntrar hos sin pojkvän och nästan alla män i toppen har flickvänner och är eftersökta medan de flesta männen i botten är singlar och ej eftersökta.

    Med dessa fakta i ryggen måste man fråga sig om det finns nån som helst rimlig orsak att tycka kvinnor skall vara lika motiverade som män att nå socioekonomiska toppen. Män vet de måste dit för att få kärlek. Kvinnor vet de inte får mer kärlek av att nå dit.

    Finns det någon som tror att kärlek inte är den överlägset främsta motivationen i mänsklig utveckling?

  10. åsa skriver:

    klockrent. jag funderar också, som en tok, och jag tror att du är nåt på spåren; jo, vi kan. bra mantra. heja heja

  11. Linda skriver:

    åsa: yes!

  12. Alexandra Puhakka skriver:

    Erik: Kärlek är inte något man bara får från förhållanden så nej, jag tror inte att just den sortens kärlek du verkar syfta på är den främsta motivationen för folk att göra karriär och klättra på statusstegen.

    Det Linda pratar om verkar ha mer med förhållandet man har med sig själv att göra än de förhållanden man har med det kön man intresserar sig sexuellt för.

  13. Adrian HSp(Hannas Saras pojkvän) skriver:

    Haha. Jag läser psyk I på su nu och satt här med psykologiboken och försökte fatta vad svenska motsvarigheten till self-efficacy var. Googla runt och kom tillslut in på någon förnumstig, snygg blogg. Började läsa inlägget och tänkte, “hmm, feminism, psykologi och su, undra vad Linda tycker om det här? Vem har skrivit det här?”.

    Fint med äldre elever som hjälper yngre.

  14. Linda skriver:

    Adrian: när upptäckte du att det var jag som skrivit? Och vaddå förnumstig? Kul att ha dig på skolan :)

  15. Adrian skriver:

    Hade läst ungefär halva när jag började undra. Kollade runt lite, stod inget längst ner, kollade runt lite mer och tänkte: “Men va fan, Linda Backman står som tagg. Va skumt, vad är det här för sida? Psykologifabriken, det känner jag igen. Tjejen på bilden ser ut…” Sen kände jag mig som Homer. Jag menade besserwisser och i ert fall besserwisser på ett välgrundat och charmigt sätt. Tata!

  16. Monika skriver:

    Kan någon tala om vilket nummer av Psykolog tidningen som artikeln om Albert Banduras begrepp self-efficacy finns i? Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.