Att skjuta upp sina uppgifter och åtaganden är en naturlig del av vår vardag. Forskning visar att såväl personlighetsdrag som aktivitetens karaktär påverkar våra förutsättningar att komma till skott. Sådant som är stort, svårt och väcker obehag lägger vi gärna åt sidan, samtidigt som längre deadlines gör att vi lättare faller till föga. Att lägga ner mer tid i sitt arbete ses ofta som det mest naturliga för att få bukt med sitt uppskjutande, men mycket pekar på att det inte är den exakta mängden som är det viktiga, utan huruvida vi utnyttjar den rätt.
Idén om att vi borde jobba mindre för att minska prokrastinering bygger på att många människor som ägnar sig åt uppskjutande använder sin tid väldigt ineffektivt. Att planera in långa arbetspass är exempelvis amotiverande och skapar en tröskel som måste övervinnas för att komma igång. Den tid som sedan ska avsättas för jobb är dessutom sällan produktiv eftersom vi omgärdas av många distraktioner. Kortare men mer fokuserade perioder av schemalagd aktivitet borde följaktligen vara ett bättre sätt att få saker och ting gjorda.
För att testa om detta kunde stämma genomförde Margarita Engberding, doktor i psykologi vid Westfälische Wilhelms-Universität i Münster i Tyskland, tillsammans med kollegor en studie på universitetsstudenter som hade problem med prokrastinering. Deltagarna fick träffas i grupp vid fem tillfällen och träna på att utnyttja sin tid bättre, i detta fall att enbart jobba vid vissa fastställda perioder under veckan. Syftet var att göra arbetstiden så effektiv som möjligt, beräknat som: antal planerade timmar / antal slutförda timmar) x 100%.
Resultatet visade på god följsamhet och stora effektstorlekar, vilket i detta fall innebar att många av deltagarna ökade sin effektivitet väsentligt. Margarita Engberding förklarar att det kan vara värt att se över hur vi utnyttjar vår tid istället för att stirra sig blint på hur mycket tid som avsätts. Liknande åtgärder används till exempel inom behandling av sömnproblem där sömnkvalitet snarare än antal timmar i sängen ofta står i fokus. Huruvida denna restriktion av tid alltid bör tillämpas är ännu inte fastställt, men kan vara värt att fundera på i relation till sitt eget arbetssätt.
Akademisk referens: Engberding, M., Höcker, A., Nieroba, S., & Rist, F. (2011). Restriction of working time as a method in the treatment of procrastination. Verhaltenstherapie, 21, 255-261.
Mulry, G., Fleming, R., & Gottschalk, A. C. (1994). Psychological reactance and brief treatment of academic procrastination. Journal of College Student Psychotherapy, 9(1), 41-56.
