Att skjuta upp eller inte skjuta upp

Tidningen Icon Magazine intervjuade nyligen mig med anledning av en artikel som handlar om våra svårigheter att fatta övervägda beslut. Utgångspunkten var att ta reda på varför människor ofta väljer kortsiktiga lösningar framför långsiktiga mål. Inom psykologisk forskning skulle detta benämnas som prokrastinering, det vill säga vår benägenhet att skjuta upp något på framtiden. För att klargöra vad det handlar om används vanligen en definition av Piers Steel, professor i organisationspsykologi vid University of Calgary i Kanada: ”prokrastinering är att medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan leda till negativa konsekvenser”.

En avgränsning av detta slag gör det enklare att förstå när vi ägnar oss år prokrastinering. Därmed undviker vi många av de missförstånd som kan uppstå om vi saknar kriterier för att kunna urskilja ett beteende. Samtidigt är problemet med en definition att det är just en definition – inte en knivskarp gräns. Det betyder att det inte alltid är tydligt när vi faktiskt ägnar oss åt prokrastinering. Faktum är att vi kan dra nytta av att förhala våra uppgifter och åtaganden, inte minst när vi vet att nya direktiv kan få oss att behöva ompröva vår situation. En person som är van vid att sina projekt skrotas eller att slutprodukten inte används är listig snarare än lat om den skjuter upp sitt arbete.

Svårigheten med att definiera prokrastinering innebär att det sällan är särskilt lätt att skilja det bekymmersamma uppskjutandet från den smarta prioriteringsförmågan. I många sammanhang kan det helt enkelt vara en god idé att vänta innan vi påbörjar en uppgift. Detta gäller inte minst i en organisation där långsiktiga planer inte sällan slutar i tomma intet, eller där ny information kan förändra sitt arbete över en natt. Det är dessutom inte alltid bra för vårt välbefinnande att ständigt behöva jaga slutförda mål på bekostnad av att befinna sig i nuet. Ibland kan det vara värt att skjuta upp en uppgift till förmån för en mer kortsiktig tillfredsställelse, även om det betyder lite mer att göra längre fram.

Kortsiktiga lösningar behöver med andra ord inte nödvändigtvis vara enbart något negativt. Så kallad funktionell prokrastinering, där ändamålet bland annat bidrar till större tillfredsställelse, kan också vara viktigt i vår vardag. Det betyder dock inte att vissa människor inte kan få problem med ofullbordade uppgifter. Prokrastinering har bland annat visat sig vara förknippat med såväl försämrad psykisk som fysisk hälsa. Däremot kan vi behöva omvärdera betydelsen av att ständigt slutföra saker och ting i god tid, och istället hitta en balans mellan nytta och nöje som gör att vi får ut så mycket som möjligt på både kort och lång sikt.

Akademisk referens: Ferrari, J. R. (1994). Dysfunctional procrastination and its relationship with self-esteem, interpersonal dependency, and self-defeating behaviors. Personality and Individual Differences, 17(5), 673-679.

Steel, P. (2007). The nature of procrastination: A meta-analytic and theoretical review of quintessential self-regulatory failure. Psychological Bulletin, 133(1), 65-94.

Foto: http://www.flickr.com/photos/59632563@N04/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.