Ett område inom psykologi som har fått allt större uppmärksamhet på sistone handlar om begreppet självreglering – vår förmåga att ta kontroll över och påverka våra tankar, känslor och handlingar. Till vardags talar vi ofta om viljestyrka, självdisciplin eller självkontroll, vilka alla återspeglar vårt sätt att styra oss bort från sådant som är oöverlagt, till förmån för det som är genomtänkt. Självreglering kan med andra ord sägas höra samman med en central egenskap för att kunna klara av vardagens alla uppgifter och åtaganden – att undvika frestelser och agera målinriktat.

Självreglering kan förklaras på olika vis, men ett enkelt sätt att förstå denna förmåga utgår från idén om självreglering som en inre monitorering. Förutom att självreglering behövs när vi sätter upp mål och riktlinjer för oss själva behöver vi nämligen även se till att vi håller oss på rätt bana. Genom att övervaka, monitorera, huruvida våra handlingar för oss närmare vårt slutmål kan vi således se till att koppla in de nödvändiga åtgärder som krävs för att utföra en aktivitet, exempelvis att släppa taget om en distraktion och återfå fokus på det som är mer angeläget.

Självreglering kan även beskrivas som en växelverkan mellan två system: ett varmt och impulsivt som eftersträvas omgående belöning, samt ett kallt och rationellt som följer mer långsiktiga mål. Denna uppdelning har framförallt används inom forskning av beslutsfattande, och förklarar varför det är så lätt att skjuta upp sådant som vi egentligen borde ta itu med, prokrastinering. För att kunna motstå frestelser och göra det som är viktigt behöver vårt kalla system kyla ner det varma systemets vilja att hänge sig åt det som känns bra för stunden, vilket inte alltid är så enkelt.

Förmågan till att monitorera och åtgärda eventuella avsteg från våra mål är nämligen begränsad, något som gör att vi ibland kan ha lättare att falla till föga. Om vi omger oss av många distraktioner eller hoppar mellan olika aktiviteter försämras vår förutsättning till självreglering, vilket kan förklara varför det aldrig är särskilt smart med multitasking. Det gäller därför att betrakta självreglering som en ändlig resurs, likt en muskel som används och till slut blir trött, och att det är viktigt att hushålla med sin självreglering så att vi lyckas slutföra det som ligger i vårt bästa intresse.

Akademisk referens: Botvinick, M. M., Braver, T. S., Barch, D. M., Carter, C. S., & Cohen, J. D. (2001). Conflict monitoring and cognitive control. Biological Psychology, 72, 123-132.

Carver, C. S., & Scheier, M. F. (1982). Control theory: A useful conceptual framework for personality – social, clinical and health psychology. Psychological Bulletin, 92, 111-135.

Foto: https://www.flickr.com/photos/quinnanya/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.