En fyraåring har ibland väldigt bestämda åsikter. Till exempel att det är tråkigt att ha på sig en varm jacka.

Som förälder har man ofta en massa idéer om vad som är bra föräldraskap och vad som är uselt föräldrabeteende. Själv tycker jag att det är ett bra föräldrabeteende att se till att ens barn inte fryser alltför mycket. Fyraåringen tycker att det är bra föräldrabeteende att köpa godis varje dag. Det är som ni förstår inte alltid jag och min fyraåring är överens om vilka åsikter som är viktiga när. Som att jag inte tar fram smurfarna och börja bygga ett smurflandskap på morgonen när vi ska iväg till dagis och jag redan är försenad till jobbet. Då har vi lite olika prioriteringar, hon och jag.

Många gånger har hon helt rätt prioriteringar och jag fel. Egentligen. Men min värdering om att vara en bra förälder, krockar ibland med min värdering om att det är viktigt för mig att ha ett meningsfullt jobb (och att komma i tid till mina patienter). Hur gör en då?

När det gäller att sätta på kläder har en utmärkt psykologisk princip helt utklassat alla andra lösningar: välj dina konflikter. I stället för att ägna tid och kraft åt att en av oss ska vinna argumentationen eller kampen om att ta på ytterkläderna, så säger jag numera alltid bara “ok”. Och så går jag ut genom dörren med jackan i handen, och väntar på att hon ska följa efter. Det gör hon. Och så går vi på trottoaren, hon utan jacka, ibland till och med utan tröja. Då händer det att folk tittar på oss och jag får uppbåda hela min psykologiska flexibilitet: andra kan titta och jag kan tolka det som att de tycker att jag är en usel förälder. Men jag har valt det här beteendet för att jag är helt övertygad om att hon är mer betjänt av att få träna på att bestämma själv, att inte hamna i bråk med mig alltför ofta, och att hon inte kommer att bli sjuk av att bli lite kall på vägen till förskolan. Även när det är minus tio ute. Jag tål att folk tittar konstigt på mig då. Mina icke-psykologvänner brukar säga att det är för att jag är psykolog som jag kommer undan med det. Som jag står ut med det. Men jag tror att alla kan träna upp sin psykologiska flexibilitet. Inre (eller yttre) obehag behöver inte styra vårt beteende.

Hur det slutar? Oftast ber hon om jackan när vi har kommit ungefär halvvägs till förskolan.