Svårigheten att kontinuerligt arbeta med sina relationer

Förra veckan lanserade vi alltså vår nya blogg Experimentfabriken. Bloggen kommer att fokusera på det vi tycker om allra mest, det vill säga hur vi hjälp av digitala verktyg och psykologisk kunskap kan utvecklas. Vi kommer både att skriva om egna små experiment men också om hur alla konsulter och psykologer som använder Viary arbetar. Givetvis kommer det finnas plats för massor av andra roliga och knasiga tips.

Jag och John har nyligen försökt arbeta med att vårda våra relationer till våra nära och kära. Vi har båda upplevt att det under hektiska arbetsdagar inte finns någon tid att träffa och höra av sig till vänner och familj. För mig har denna typ av kontakt ofta känts som ett stort projekt vilket gör det lätt för mig att skjuta på det. I vårt lilla experiment testade vi om små konkreta beteenden som man lätt kan utföra i sin vardag kunde vara ett bra sätt att få mer regelbunden kontakt med exempelvis sin mamma, syster eller mormor. Till vår hjälp hade vi vår kollega psykologen Jenny Rickardson samt verktyget Viary laddat med massor av små beteenden.

För mig gick arbetet riktigt bra i början. Ovan ser du min statistik i Viary under den första veckan, ganska imponerande va? Jag tyckte det var superkul att skicka små tack-sms till vänner jag inte hör ifrån på länge och för första gången på länge ringde jag min mormor bara för att “säga hej”. Nedan ser du tre bilder på sådant som experimentet lett till: en middag med min lika hårt arbetande styvbror, en fika med min mormor samt en liten påminnelse till min vän Micke om hur kul det var att klättra i somras.

Experimentet inte bara en dans på rosor. Som statistiken visar så avtog mitt engagemang ganska snabbt. Många känner nog igen sig i den pepp som uppstår när man börjat med något nytt. För att ta reda på hur man kan göra för att se till att peppen stannar kvar vände jag mig till min kollega Alexander Rozental, som är både psykolog och expert på prokrastinering.

– Det du beskriver är vanligt även i terapisammanhang, och det är ofta förekommande att patienten går ifrån sessionen motiverad att genomföra den hemuppgift som man gemensamt har kommit överens om. Problemet som uppstår är att det föreligger en skillnad mellan tidpunkt A, i terapirummet, och tidpunkt B, i verkliga livet. Individen bortser ofta från andra faktorer som kan försvåra en förändring, alltså saker som är relativt situationsbundna till det tillfälle då hemuppgiften ska utföras, exempelvis stress eller ett emotionellt påslag. Här spelar present bias en viktig roll, det vill säga benägenheten till att tro att sitt nuvarande sätt att tänka återspeglar hur man kommer att tänka när uppgiften väl ska utföras.

Visst kan jag känna igen mig i Alexanders beskrivning. Jag, John och Jenny pratade då och då om insatsen och eftersom Jenny kunde följa vårt arbete via Viary så skickade hon ibland små motiverande meddelanden till mig. Det är intressant att se hur dessa små men motiverande knuffarna påverkade min statistik, det vill säga fick mig att arbeta mer med mina relationer. Alexander föreslår också en annan lösning på mitt problem.

– Jag brukar utgå från Dan & Chip Heaths tanke om “shaping the path”, alltså att underlätta så mycket som möjligt för individen att genomföra sin förändring. Det gäller lura sig själv till att ta de rätta stegen genom att hålla sig till det som fungerar. Om det är svårt att ge sig ut på morgonjoggen – ställ fram skor och träningskläder i hallen så att allt är klart när du vaknar.

I mitt fall borde jag kanske avsatt en tid då jag kollade i Viary och utförde några av beteendena. Det hade nog blivit ett mer regelbundet arbete om jag exempelvis bestämt mig för att tågresor till och från jobbet skulle vigas åt dessa små men kraftfulla beteenden.

Slutresultatet av experimentet blev dock väldigt bra, mer om detta nästa vecka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.