Den unge psykologen David Wechsler masstestade armérekryters begåvning. Han gillade inte den i USA dominerande idén att IQ var något opåverkbart och bestod av enbart logisk–abstrakt förmåga som lätt kunde mätas med ett enda test. Han ville tillbaka till en mer mångfacetterad syn på intelligens.
När han efter många års hårt arbete 1939 lanserade sitt första egna intelligenstest bestod det av två underkategorier, en verbal del och en utförandedel, med ett halvdussin undertester vardera som tillsammans kunde ge en bild av en persons svagheter och styrkor när det gällde ett antal logiska och verbala förmågor. Än i dag är det David Wechslers ande som svävar över varenda IQ–testning som görs i västvärlden. Alla barn i Sverige som utreds på grund av skolproblem begåvningstestas med hans Wechsler intelligence scale for children, WISC, i reviderad upplaga.
– Det är en del i kartläggningen av barns funktioner och eventuella nedsättningar, berättar Anna Malmsten.
– Begåvning är en basnivå som man behöver identifiera för att sedan försöka förstå och förklara de svårigheter barnet har, för att kunna se om de kan härledas till svag begåvning eller en mild utvecklingsstörning, menar Anna Malmsten.
En person kan antas vara svagbegåvad om man får under 85 på ett IQ–test, och får man ett resultat på 69 IQ–poäng eller lägre så kan man placeras i särskola.
– De här eleverna behöver en helt annan pedagogik. En del läser enligt särskolans kursplan men går kvar i sin vanliga skola. Men de flesta får hjälp att byta skolform. En del föräldrar har svårt att acceptera att deras barn har så stora svårigheter, säger Anna Malmsten.
Begåvning är ett känsligt område. Att stämpla barn som lågbegåvade har varit ett delikat område ända sedan skolplikten infördes.
– De flesta av oss vill nog gärna tro att vi är rätt så begåvade, säger Anna Malmsten. Men faktum är ju att de allra flesta ligger inom normalområdet.
David Wechsler utvecklade sin skala för att mäta IQ så att 100 är medelvärdet, och två tredjedelar av befolkningen hamnar mellan 115 och 85. De är de som räknas som normalbegåvade. En IQ–poäng på 130, innebär att du har högre IQ än 98 procent av den jämnåriga befolkningen. IQ–poäng runt 84, innebär att du presterat sämre på testet än fem sjättedelar av befolkningen, resultat på under 70 IQ–poäng tyder på svagare begåvning än 98 procent av ens jämnåriga.
Men bland dagens psykologer råder inget konsensus om vad Wechslerskalan egentligen ger oss för information, trots att den dominerar begåvningstestsmarknaden. Robert Sternberg, psykolog och forskare vid Tufts universitet utanför Boston menar att resultatet bara kan användas i begräsad utsträckning
– Dagens IQ–mått handlar enbart om att förutse akademiska meriter. Det är något av en historisk olyckshändelse att de första intelligenstesten byggde på att förutspå akademiska framgångar.
Att det är så är kanske inte är konstigt, eftersom hela idén bygger på ett slags cirkelresonemang: Pionjärerna ville hitta sätt att tidigt identifiera personer som senare skulle bli framgångsrika akademiker. Och efter mer än ett sekels forskning så är det det vi har lyckats med. Sternberg tycker att det är en alldeles för begränsad och stel syn på begåvning.
– Jag menar att intelligens är något bredare än dagens definition. Intelligens är förmågan att sätta upp meningsfulla mål i livet, och uppnå dem – inom ramen för ens sociokulturella sammanhang.
Sternberg har försökt att lansera en tredelad modell för begåvning, där logisk-analytisk förmåga bara är en del, praktisk och kreativ intelligens de andra två.
– Att vara intelligent handlar om att vara flexibel och kreativ när det dyker upp nya problem i ens omgivning, att analytiskt utvärdera om dina idéer är bra, och praktiskt kunna genomföra dessa idéer och samtidigt övertyga andra om att de är bra, säger Sternberg.
Hans forskning om brasilianska gatubarn visar att de kvickt kan lösa praktiska matematiska problem när det handlar om att göra affärer på gatan, samtidigt som de inte klarar av de enklaste matematiska uppgifterna i skolan. Men Sternbergs definition har inte slagit igenom inom begåvningsforskningen, utan mer hamnat vid sidan av tillsammans med teorier om multipla intelligenser som inkluderar musikalisk, kroppslig och mellanmänsklig intelligens. I stället ansluter sig de flesta psykologer i dag till tanken att det finns en generell begåvning som ligger bakom alla andra förmågor – g.
Föreställ dig en framgångsrik person i din närhet. Någon som är ett geni i matte, talar flera främmande språk flytande samtidigt som hon är en strategisk fotbollsspelare och kan spela piano efter noter. Företrädare för teorin om g-faktorn menar att man troligen kan hitta en gemensam begåvningsfaktor hos den här personen som gör att han eller hon lyckas så bra i allt hon eller han företar sig. I stället för att dela upp faktorerna i “förmåga att läsa av en fotbollsmatch” eller “förmåga att lära sig nya språk” vill man hitta det som är gemensamt för framgång inom alla sorters utmaningar som kräver tankeverksamhet.
En individ med hög g-faktor har alltså en god förmåga att tolka eller bearbeta information för att lösa problem. Det handlar om att lösa problem de aldrig stött på förut, att gissa och pröva hypoteser och härleda en lösning. Allt detta är förmågor som kan användas för att lösa alla typer av mentala uppgifter, läsa noter likväl som att lära sig tysk grammatik.
Text: Linda Backman & Jenny Rickardson
Illustration: Josefin Janson
Publicerades ursprungligen i Modern Psykologi, detta är del 2 av 4. Läs del 3 här.
