Ett av de mest intressanta fynd som har framkommit i forskning kring prokrastinering handlar om att problem med uppskjutande tycks avta med stigande ålder. Undersökningar visar bland annat att den grupp som har allra störst svårigheter att komma till skott består av studenter på universitet och högskola. Närmare hälften av denna population har stora och återkommande bekymmer med prokrastinering Däremot är denna siffra betydligt lägre bland vuxna individer, ungefär en femtedel, samtidigt som uppskjutande tenderar att bli mindre vanligt ju äldre människor blir. Ett par saker i vår utveckling kan dock förklara dessa skillnader, något som gör det lättare att förstå varför vi verkar bli visare på ålderns höst.
Det enklaste sättet att förstå varför unga människor har störst problem med prokrastinering beror på hur vår hjärna växer och förändras. Den del av vårt tänkande organ som fordras för att planera och fullfölja långsiktiga mål, prefrontala cortex, är inte färdigutvecklad förrän i tjugoårsåldern. Detta förklarar de bekymmer som barn vanligen har av att organisera sin tillvaro efter saker som kommer att äga rum först längre fram. Likaså ger det svar på varför det i många fall kan vara svårt för ungdomar att fundera över konsekvenserna av deras agerande i stunden. Prokrastinering är helt enkelt vanligare när vi har en begränsad förmåga att kunna handla genomtänkt och i enlighet med en framtida målsättning.
Enbart hjärnans utveckling är dock inte det enda som ligger bakom att prokrastinering minskar med stigande ålder. Även vår egen tidsuppfattning förändras ju äldre vi blir, något som får konsekvenser för hur vi lägger upp vår vardag och vad vi finner är betydelsefullt i livet. När vi är barn är vårt sätt att begripa tid mycket mer abstrakt än när vi är vuxna, vilket innebär att mängden tid vi har framför oss känns oändlig. Det gör det enklare att förstå de förhastade beslut vi ofta gör som unga, liksom att vi prioriterar annorlunda på ålderns höst. Om tiden upplevs utmätt finns det anledning att värdesätta andra saker än om den är obegränsad, något som har visat sig gälla även för personer som har drabbats av svåra sjukdomar.
Ålder tycks alltså ha ett samband med prokrastinering, och ju äldre vi blir desto bättre förutsättningar har vi att handla på ett sätt som minskar risken för prokrastinering. Hur gamla vi är emellertid inte hela sanningen till att bli blir bättre på att hantera våra uppgifter och åtaganden. Med stigande ålder blir vi även mer erfarna och därmed kapabla att agera övervägt. För unga människor innebär övergången till studier och arbete en omställning som de oftast inte är förberedda på, något som medför vissa svårigheter att sköta vardagens bestyr. Lyckligtvis lär vi oss ofta av våra misstag och kan snabbt stå på egna ben, något som förmodligen även gäller för våra möjligheter att handskas med prokrastinering.
Akademisk referens: Steel, P. (2007). The nature of procrastination: A meta-analytic and theoretical review of quintessential self-regulatory failure. Psychological Bulletin, 133(1), 65-94.
Carstensen, L. L., Isaacowitz, D. M., & Charles, S. T. (1999). Taking time seriously. American Psychologist, 54(3), 165-181.
