Förlorade jobb och vinster som vänds till förluster. Lågkonjunkturen kommer under 2009 innebära svåra motgångar som står helt utanför vår kontroll. Hur vi hanterar motgångarna är däremot något vi allra högsta grad kan påverka menar psykologen och författaren Anna Kåver.

Vi snabbspolar fram till slutet av oktober 2009. Föreställ dig ett inglasat mötesrum på en reklambyrå i Stockholm. I en designfåtölj sitter den 35-åriga projektledaren Andrea med huvudet i händerna. Hon har precis fått beskedet att den lilla, men tidigare så framgångsrika reklambyrån drabbats med full kraft av lågkonjunkturen och försatts i konkurs. Andrea har för första gången i sitt liv blivit av med jobbet – och ältandet och katastroftankarna avlöser varandra i hennes huvud. “Jag kommer att bli tvungen att sälja lägenheten i Vasastan som jag verkligen älskar. Familjen kommer aldrig klara sig på bara min mans lön. Varför förstod jag inte tidigare hur illa läget var så att jag kunde byta jobb i tid?”

– Att dra till med skräckscenarion ger en känsla av förberedelse – om jag tänker det värsta kan jag i alla fall inte bli överraskad. Men problemet är att det lätt leder till att man blir förlamad av rädsla och därför inte kan agera klokt, säger psykologen Anna Kåver.

Anna Kåver sitter tillbakalutad i terapirummet på den privata kliniken i Uppsala. Genom fönstret skymtar det palatsliknande Universitetshuset, prytt med ett citat som retar gallfeber på många: “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”. De klienter som gått i kognitiv beteendeterapi hos Anna Kåver skulle kunna tänkas tillägga: “och att acceptera sina tankar är allra störst”. Hon har bland annat hjälpt cancerpatienter att hantera sin obotliga sjukdom och bedrivit terapi med föräldrar som mist sina barn – och ett av hennes viktigaste verktyg är att lära ut ett accepterande förhållningssätt till det svåra som inträffat. I sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans beskriver hon begreppet som att kunna tolerera starka negativa känslor utan att varken undvika, förvränga eller döma. Det innnebär inte att tycka att det som hänt är bra eller rättvist, utan helt enkelt skaffa sig förutsättningar för att gå framåt.

Hur skulle Andrea i det fiktiva fallet kunna använda acceptans som ett verktyg för att avväpna de förvrängda, katastrofala tankarna?

– En enkel övning är att sätta sig ner och tillåta tankar och känslor komma som vågor på havet, observera dem, och sedan sätta ett litet prefix framför. “Nu fick jag tanken att jag inte kommer att hitta ett nytt jobb”, i stället för “Jag kommer inte hitta ett nytt jobb”.

Övningen gör det lättare att skjuta sina tankar, och till viss del också känslorna, en bit ifrån sig. Det blir tydligare att en tanke faktiskt bara är en språklig konstruktion, inte en objektiv beskrivning av verkligheten.

– Man lär sig att något inte behöver vara sant bara för att man tänker det, säger Anna Kåver. Det gör det lättare att se och agera utifrån verkligheten som den är. Vad innebär det här egentligen för min ekonomi? Vilka sociala skyddsnät har jag runt omkring mig? Hur ska jag ta första steget mot ett nytt jobb?

Att döma sig själv väldigt hårt, som Andrea gör, är en vanlig reaktion när man varit med om något svårt, även om man själv inte haft någon makt över händelsen sig.

– Jag har haft klienter som varit med om krig eller blivit utsatta för gruppvåldtäkt och ändå grubblar över vad de själva kunde ha gjort annorlunda i situationen. Och även om man har kunnat påverka situationen måste man lära sig att se på sig själv med skonsamma ögon, och inse att de besluten man fattat har man gjort utifrån den kunskap man hade då, berättar Anna Kåver.

Hur skulle Andrea kunna öva sig i att inte anklaga sig själv?

– Hon skulle kunna tänka igenom alla olika roller hon har i livet: som mamma, dotter, hustru, vän, syskon, kollega, barnbarn. Sedan tar hon en roll i taget och föreställer sig att de människor som hon har en relation till i den rollen promenerar förbi.

– När hon ser sig själv som ett syskon låter hon sin syster och bror gå förbi. Hon noterar bara alla människor hon har en betydelse för – och utan att värdera hur hon presterat I sina olika roller ger hon sig sedan ett erkännande, en klapp på axeln för sin strävan i alla dessa olika sammanhang, säger Anna Kåver.

Övningen är särskilt användbar om man, som Andrea, identifierat sig så starkt med sitt arbete att alla andra roller blivit väldigt förminskade i det egna medvetandet, och därför känner att hela tillvaron rämnar när jobbet försvinner.

Hur kan man göra för att hantera mindre motgångar, som kanske inte är allvarliga nog att orsaka katastroftankar och självanklagelse – men likväl förpestar vardagen? I sin nya bok som kommer senare i år har Anna Kåver undersökt hur vi kan använda oss av våra känslor som verktyg.

– Vi ser oss ofta som offer för de känslor och sinnesstämningar som drabbar oss – och agerar sedan därefter. Men det kan lika gärna vara tvärtom – att man kan påverka sin omgivning på ett sätt som genererar känslor i en viss riktning. Testa till exempel någon dag då du vaknat på fel sida att agera precis tvärtemot vad känslan säger. Var extra trevlig mot kassörskan på Ica, le mot busschauffören och se hur länge irritationen håller i sig…

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Xpress Magazine april 2009.