Döda hoppet
När du bestämmer dig för att komma över din olyckliga kärlek finns det ingen återvändo. Så jag frågar dig: har du verkligen testat allt? Har du kört dina chanser i botten och bränt alla broar? Tror dina vänner att du har noll procent chans att erövra din kärlek? Eller har du inte testat allt på grund av någon stolthet eller rädsla om att personen kanske avvisar dig?. Om du ska göra några sista försök, stäm gärna av med en vän. För du ska alltid respektera ett nej och olycklig kärlek har ett högt samband med stalking.
Vill du ha kvar personen i ditt liv?
Om du bestämt dig för att komma över din olyckliga kärlek så får du bereda dig på att det kan bli tufft. Om du vill ha kvar personen i ditt liv måste du förr eller senare vänja dig vid tanken på att personen pratar om någon annan, träffar någon annan, ligger med någon annan, gifter sig med någon annan och skaffar barn med någon annan. Om du kan stå ut med det kan du försöka ha kvar personen i ditt liv. Att prata med ditt kärleksobjekt om ragg och nya förälskelser kan bli jobbigt men är ett plåster som måste ryckas bort om du vill att ni ska bli vänner. Du kan förstås välja att ta detta i din egen takt. Oavsett om du vill ha kvar personen i ditt liv eller inte kan du behöva bryta kontakten ett kortare eller längre tag.
Bryt kontakten
Är ditt kärleksobjekt din känslomässiga föda? Då kan du behöva göra dig av med det som när dig. För din mat kan ha blivit ditt gift. Märker du att du hajar till när personen dyker upp i dina sociala flöden, att du går in på personens profil för att se vad den sysslar med och märker du att detta gör dig ledsen och fylld av orealistiska tankar om att det kanske blir ni en dag ändå? Då är det dags att bryta kontakten. Ditt sinne kan behöva vila från en plötslig bild av din kärlek med någon annan. Eller var det en vän? Bara för att du bryter kontakten behöver du inte be personen dra åt helvete. Det går bra att vara tydlig när ni ses eller över sms: ”Som du vet är jag hopplöst förälskad i dig. Jag märker att jag inte mår bra av att följa dig i sociala medier så jag kommer att ta bort dig ett tag. Jag skulle också uppskatta om du inte hör av dig. Så kan jag smälta detta i min egen takt och så hör jag av mig när jag känner mig redo att ha en vanlig vänskap.”
Räkna med besvärande tankar och känslor
Platser och personer kan bli infekterade med minnet av kärleksobjektet. Även om du brutit kontakten med kärleksobjektet kan du dock inte bryta kontakten med ditt liv, din stad eller dina vänner. Du får helt enkelt räkna med besvärande tankar och känslor samtidigt som du inte får låta dem styra ditt liv. Fortsätt träffa dina vänner, gå din rutt till jobbet och gå till favoritkrogen. Låt tankarna och känslorna följa med.
Umgås med vänner
När du besväras av tankar och känslor är det lätt att vilja göra sig av med dessa. Du kanske vill distrahera dig med alkohol eller genom att direkt ragga upp någon ny. Tankarna kommer tyvärr inte gå på detta enkla knep. Om du går hem med någon annan för att inte tänka på din gamla kärlek finns det en risk att du kommer associera att gå hem med någon annan med just din gamla kärlek. Så låt tankarna få finnas och prata om dem med dina vänner. Ring dem och be dem laga mat åt dig. Du kan skicka ett sms till alla nära: ”Hej älskade vän! Nu har vi brutit och jag är olyckligt kär. Jag behöver bli ompysslad. Kan inte du bjuda mig på mat nån dag? Och godis. Puss!”. Dina vänner kommer berätta för dig när du tjatat tillräckligt och när det är dags att ragga upp någon ny.
Denna text är skriven till seriealbumet Love Hurts Deluxe av Kim W. Andersson.
Vill du ha fler tips? Testa kursen Alla brustna hjärtans vecka på Habitud. Den är gratis!
Det var ett väldigt tjat om “dina vänner” här. Man kan vara olyckligt kär och dessutom sakna vänner! Jag skulle t.o.m. tro att det är mera vanligt, än att vara olyckligt kär och populär.
Om olyckliga kärleken hade varit det värsta så hade jag på sikt tänkt mer på robotar, än den tjejen som har sårat mig.
Så enkelt ä d inte att vara olycklig kär. Du ska gör d och det och det, sen ä d över. Nej, så ä enkelt är det inte. Tyvärr
Det stämmer. Följer man dessa 5 steg och samtidigt funderar på sig själv. Hur man hamnade i omöjlig kärlek så går det över. Det handlar om att lära sig att tänka på sig själv, sätta gränser, förstå varför man själv låter en annan människa utnyttja en känslomässigt. Varför man dras till och blir flrälskad i någon man aldrig kan få!
”Varför kämpa och må dåligt över någon som inte vill ha mig”. Låter rationellt, men funkar för mig. Tankarna tar över annars och stjäl massor av energi…
Jag tycker att “respektera ett nej” inte är samma sak som att fortsätta försöka. Det är IMHO stor skillnad att på att trakassera en person. Man kan inte tvinga folk att bli förälskade, men man kan absolut förändra sitt beteende, ta tag i sitt liv, hitta nya infallsvinklar, till och med använda sig av psykologisk manipulation eller på olika sätt göra sig intressant. Vad som kan tyckas fullständigt hopplöst är inte alltid omöjligt från strikt evidensbaserat praktiskt genomförbart perspektiv. Jag har hört att både Armand Duplantis och Filip Hammar fick kämpa i år, för att lyckas. Det finns många liknande exempel, som pickup artists som ser den som en sport att vända kvinnor osv.
Jag tycker att det tråkigaste egentligen är, när man kommit över själva förälskelsen – men fortfarande inser (eller tror) att man skulle ha passat väldigt bra ihop. Att man skulle ha kunnat ha både det där ruset, och sedan levt lyckliga tillsammans även efteråt. Man har samma intelligensnivå, samma sorts humor (som inte så många andra förstår), samma intressen, man kan prata om en rad olika ämnen, det blir aldrig tråkigt. Han har en aktiv livsstil som man skulle kunna dela… ständigt något på gång.
Och särskilt om hans fru inte alls är så, utan snarare lågbegåvad, ytlig och slö. “Vad har dom gemensamt?”, liksom. Samt naturligtvis om man fortfarande tycker att han är attraktiv, vilket gör att man skulle ha kunnat ha fantastiskt sex. Och så sitter man själv kanske fast med en make som har blivit tjock, bekväm och tråkig.
Men det värsta är ändå den “självklara” känslan att “det är vi två som hör ihop, och det ÄR bara så”. Och så känner han inte samma alls, utan verkar vara fullt nöjd med sin lata, korkade, blonderade importfru med ett ton make-up och spindelben till ögonfransar. Det är svårt att förstå…
Dessutom undrar jag, varför vissa (som jag) hamnar i dessa svärmerier upprepade gånger, medan andra endast verkar bli ömsesidigt förälskade. Det kanske är en läggningsfråga..?
Just nu när jag skriver det här är jag väldigt ledsen, för jag har insett att min crush måste ha satt mig på begränsad-listan på Facebook. Jag får numera bara se hans offentliga inlägg, som handlar om helt opersonliga saker som politik, vetenskap och teknik. Något tydligare tecken på att han inte vill ha någon relation med mig, inte ens en vänskapsrelation, kan man liksom inte få… :-(
…för övrigt känner jag igen detta, att man inte vill bryta helt – trots att man VET att man snart skulle må bättre då, för glömskan gör alltid sitt verk – för att man vill ha kvar den lilla möjligheten, att relationen kanske kan trappas upp senare. “Om han skulle lämna sin fru eller om hon skulle dö, då finns jag där och han skulle kanske vända sig till mig ändå.” Bryter man däremot den sista kontakten, så är ju chansen absolut 0.
Att kontakta sin crush och prata öppet om detta med ens förälskelse, skulle jag aldrig våga, och jag tror inte att det är många som skulle kunna göra det, faktiskt. Det kanske är ett råd för tonåringar som hänger runt i gäng och har diverse lösa förbindelser. Men inget man kan göra i mogen ålder, när han är gift, man själv är gift… Att berätta att man är förälskad, skulle förmodligen få honom att blocka en överallt. För att inte tala om hur pinsamt det skulle vara.
Till Helena.
Jo jag tyckte det var bättre att berätta och få ett tydligt nej än att gå och hoppas. Jag är 60 år och visste inte att han hade en särbo. Därför trodde jag att jag hade en chans eftersom det kändes magiskt mellan oss när vi sågs. Men han svarade som det var, att han var nöjd i sin relation, och det är ju bara att acceptera.
Attraktionen finns såklart kvar men det behöver inte betyda att vi skulle passa ihop. Och jag tycker ändå det hjälpte att få veta.
Hjälp, har oxå känslor för någon som jag har känt sen jag var en tonåring vi hånglade som alla unga människor gör i sin ungdom och jag vart förälskad i honom men visste inte då att han hade känslor för mig oxå, spola framåt 22 år senare får jag en vänfråga på Facebook och vi börjar prata med varandra, vi stämmer träff och går på dejt. Allting går bra, han får mig att tro att han vill satsa på ett seriöst förhållande med mig men det visar sig att han hade helt andra avsikter! Vad ska jag göra jag är fortfarande kär i honom??