“De ord som har befriat oss från lidande har vi själva uttalat”

Så sa Jacques Lacan, i allafall om man får tro psykoanalytikern Corinne Maier, författare till boken Fransk psykoanalys är – låt Lacan fylla tomrummet.

Hur som helst. Orden som befriar oss från lidande uttalar vi själva. Så är det förstås ibland. Men den kan också vara så att själva språket skapar lidande. I Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig står det:

“(…)Orden har makt att skapa genomsyrande och grundläggande uppfattningar om oss själva om de tillåts finnas i vårt medvetande allt för länge(…)”

Om du upprepar negativa tankar om dig själv, addresserat till dig själv eller kanske till andra, kan du skapa ett ditt egna välformulerade helvete. När du tänker något negativt sätter det igång ett antal aktiviteter; handlingar, kroppssensationer och bilder strömmar genom medvetandet. Försök själv att socialisera efter att ha ägnat timmar åt att upprepa “jag är ett vandrande skämt, när ska jag avslöjas?” till dig själv. Trots att du initialt kanske vet att du ljuger, kommer du ändå att reagera på orden. Dessutom är det ju så lömskt att säga negativa saker till dig själv, vem vet bättre exakt var sparken tar hårdast?

Många har uppfattningen att man kan vinna något på att vara sadistisk kritiker av sig själv. “Genom att sänka förväntningarna blir jag aldrig besviken” sa nyligen min mest cyniska vän. Han tänker sig att det eviga självrannsakandet och mobbandet kan skydda från besvikelser. Jag är övertygad över att han gör sig själv en björntjänst. Om man bara umgås med negativa tankar blir världen ganska svart, oavsett omständigheter. Om man däremot (självklart medveten om att även en positiv livssyn är en konstruktion) lyckas hänga med glada ord och tankar, kan en dag se ljusare ut.

Hur gör man då, om man blivit sin egen mest enträgna mobbare? När jag var liten och tjyvläste mammas Amelia fanns det del tips. En gång fick man till exempel med klistermärken med affirmationer.  Om jag minns rätt så stod det typ “Jag är vacker och stark”, “Idag ska jag uträtta något för mänskligheten”, “Jag är en riktigt kvinna”  och tanken var att de skulle klistras upp på spegeln som pepp. Känner mig tveksam till om de skulle funka på mig.

Det finns de som tagit tag i problemet utan hjälp av klistermärken. Sorglösheten är en blogg skriven av journalisterna Eric Schüldt och Anders Rydell (i samarbete med vår bästa Psykologifabriken-John). De tar som utgångspunkt att språket har makt och kapacitet att förändra upplevelser. Planen är att använda bloggen som plattform för att beskriva det dagliga livet mer positivt, förhoppningsvis med resultatet; en lyckligare vardag . Jag tror att de har alldeles rätt i sin hypotes, men det ska bli spännande att se hur det går.

Själv brukar jag försöka byta ut negativa tankegångar när jag lyckas fånga upp dem. Om jag, på väg hem från ett möte sitter och tänker “jag babblade för mycket om triviala saker” “jag kanske verkade oseriös” eller nåt sånt så brukar jag försöka skjuta bort tankarna med hjälp av några “tankekrokar”. Ofta brukar jag tänka något i stil med:

“Så..om jag nu var lite babblig så vet jag ju det nu. Finns ingen mening med att straffa mig själv mer. Resultatet av det kommer ju bara bli att jag babblar ännnu mer nästa gång” (Jag vet ju att jag har en tendens att snacka när jag är nervös). Resultatet blir ofta att jag småler åt min egen enfaldiga egocentrism. Lacan sa också  “I början av en analys talar du med andras ord, i slutet med dina egna”.

Andras bekräftande ord kan ju aldrig överrösta din inre dialog. Så du måste vara shyst mot dig själv. Så tänker jag.

2 svar till ““De ord som har befriat oss från lidande har vi själva uttalat””

  1. Malin skriver:

    Min inre röst säger mig att jag bara kan göra mer… Jag antar att det är positivt. Men stressigt.

  2. Mull skriver:

    Jag skyddar mig mot ev självmobbing genom att göra mer för andra än vad jag förväntar mig att de skulle ge tillbaka. Då kan jag aldrig bära på känslan att “fan, vad jag suger” utan mer “nu har jag gett allt och räcker inte det så får jag väl rikta den energin åt något annat håll”. Det funkar. Om man hittar sitt sätt att samla sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.