Jag har just läst boken som kallas för kulturkonsumenternas nya bibel – The Long Tail av Chris Anderson.

Jag har längtat efter den här boken så mycket. Något att trycka upp i ansiktet på trista lärare som tror att internet är en fluga och att wikipedia är en barnförbjuden sajt. En bibel för oss som får tunghäfta när vi träffar kulturfundamentalister på fester. Ett boktips (julklapp?) till Jan Guillou kanske.

Debatten om fildelning sägs ha stagnerat. Pirater är för och politiker är emot. Egentligen borde fildelningsdebatten handla om allt utom fildelning. Det vi måste diskutera är upphovsrätt, kulturklimat och kreativitet. Större filosofiska frågor alltså. Och psykologin bakom förstås. Jag kunde inte låta bli att läsa boken med psykologglajjorna på. Här är lite ofärdiga tankar som jag plitade ner på datorn efter läsningen.

I The Long tail avslöjar Chris Anderson varför vi fildelar – och varför framtidens ekonomi handlar om att sälja mindre av mer. Digitaliseringen är i full gång med en stor make-over av kulturklimatet. Från hitkultur till nischkultur. Från en topplista till hundratusentals framgångsrika band på MySpace. Det har skett en dramatisk förändring av marknadens karaktär. Kostnaden för att koppla
samman efterfråga och utbud minimerat när distributionen sker virtuellt.

Det börjar långsamt gå upp för politikerna att den typiske fildelaren mer liknar valfri medlem av familjen Reinfeldt än en maffiaskurk i Camorran.

Jag gissar att ipred-förespråkarna och antipiratbyrån skolkat från psykologitimmarna i skolan. Här är några psykologiska orsaker (fritt tolkat utifrån The Long Tail) till att fildelare är här för att
stanna, och att kulturklimatet aldrig kommer att bli sig likt.

1. Den Latenta Efterfrågan Är Väckt (och den vill inte somna om)
När nischerna blir nåbara blottläggs en latent efterfråga på icke-kommersiellt innehåll. Med andra ord, varför läsa från pocketlistan när man kan beställa print-on-demand från lulu.com och varför välja mellan skivaffärens 50.000 låtar när ett genomsnittligt fildelningsnätverk innehåller å t t a m i l j o n e r unika musikstycken. Enligt konsumentpsykologi köper leder ökat utbud till ökad försäljning, Ju fler alternativ konsumenten fick, desto lägre uppfattad risk att få något man inte ville ha, oavsett om detta gällde yogurtsmaker eller biofilmer.

2. Vi vill känna att vi är Unika (och där kan inte hitkulturen ensam leverera..)
I The Long Tail jämför Chris Anderson vår kultur med ett hav. Med de begränsade möjligheterna som tiden innan digitaliseringen innebar är det enda vi kan se över ytan – öar – är hittarna. Men öarna är ju bara toppen av ett undervattensberg. När kostanderna för distribution sjunker är det som om vattenytan skulle sänkas. Plötsligt finns det oändliga möjligheter att visa vem man är genom sin kulturkonsumtion. Varje individ är en unik blandning av allmänna och specifika
intressen. Innan internet fanns det små möjligheter att tillfredställa några andra än massans samlade behov. Nu lever vi, enligt Chris Anderson, i en “och”-kultur. Vi behöver inte välja hittar eller subkultur, utan kan konsumera både hittar och nischprodukter…

3. Om vi kan välja mellan något gammalt och något nytt så väljer vi
det nya ( och vi vill välja själva)
Före den industriella revolutionen begränsades kulturutbudet av geografiska avstånd snarare än av smak. På samma sätt har kulturkonsumentens värld nu vidgats med hjälp av digitaliseringen.
Vilken kultur som ska bli populär bestäms av användarna och inte av skivbutikerna. För inte alls länge sedan var det en komplicerad procedur att hitta ny musik. Förutom kompisarnas rekommendationer återstod att resa iväg och rota i obskyra skivbutikers förråd eller att lyssna på radio. Nu är fikarummen virituella, och tjänsterna för att hitta ny musik oändliga. Andres Lokko kan hälsa hem – vår tids trendsättare är inte elititiska kritiker – det är alla vi.

4. Det där skulle JAG också kunna göra
Vad händer om två miljoner amatörer får nycklar till fabriken? Barn lär sig genom modellinlärning. De tittar på vad vuxna gör – och härmar. Genom hela livet fortsätter hjärnan att växa. Människan vill lära – och skapa nytt.

I och med bloggarnas intåg har läsarna gått från att vara passiva till att vara aktiva. De producerar material, kommenterar vad konventionell media skriver, och rekommenderar texter till andra via internet. På MySpace kan vem som helst göra succé, och på kapitel1.se kan byrålådsförfattare bli lästa för första gången. Den sydkoreanska nyhetssajten OhMyNews skrivs av 40.000 amatörer och femtio professionella journalister. Amatörerna som skickar in texter får en slant om texten hamnar på förstasidan – vilket få gör. Det som driver skribenterna är viljan att påverka – inte att tjäna pengar. Varför producerar amatörer om de inte tror sig kunna få betalt för det? Frågan är felställd, det handlar snarare om inställningen – varför inte? Vi deltar för att vi gillar det. Alltså, den traditionella gränsen mellan vilka som producerar och vilka som konsumerar har suddats ut.

Om ni vill läsa texter om upphovsrätt, kreativitet och allt sånt skrivna av en dokumenterat intelligent person, läs Copyriot.se.