Skolpolitiskt sammanbrott


Mellan väggarna, i regi av Laurent Cantet, borde vara obligatorisk undervisning för alla som sysslar med skolpolitik. Jag förväntade mig nästan en ”här kommer Mr Engagerad Superlärare och hjälper de stackars förortsbarnen” typ som SVTs dokumentärserie 9A , men jag blev positivt överraskad.

I ”mellan väggarna” kämpar den inte helt perfekte, men djupt engagerade, franskläraren François med att lära eleverna konjunktivformen av impefekt (eller vad var det? har aldrig läst franska)och annat som eleverna inte vill lära sig.

Filmen satte igång en massa funderingar hos mig.

För det första kände jag igen mig i klassrumsstrukturerna trots att jag själv bara gått i så kallade elitskolor (Adolf Fredriks Musikklasser och Södra Latin). En auktoritär lärare, en auktoritär skolstyrelse och en grupp ungdomar utan någon möjlighet att påverka är ett klockrent recept på tjafs och maktkamp. I mina klasser hade vi också stökiga killar längst bak, uppkäftiga tjejer som lärarna retar sig på och elever som tar alla chanser till att slippa skolarbete. När grupper växer börjar de mer och mer likna andra lika stora grupper, var det väl någon sociolog som sa.

 En annan sak som slog mig när jag tittade på filmen var insikten att ungdomarnas beteende inte var ett dugg svårförklarat eller mystiskt. Klart de inte vill vara missanpassade och dåliga elever, och det är de inte heller.  Man måste alltid anta att människors beteende är adaptivt, inte maladaptivt, till den värld de lever i. Det handlar om social spegling, ett smörjmedel för att få sociala interaktioner att fungera.  Skolan är inte ett dugg anpassad eleverna.

Hur ska skolan vara organiserad då? Det handlar absolut inte om att införa ”flumskola” eller att sänka kraven. Under min skoltid var vi duktiga i plugget för att vara socialt framgångsrika, inte tvärtom. Alltså, de mål (plugga, memorera, närvara, lyda, lyssna, räcka upp handen) som skolan satte upp för oss medelklasskids med akademikerföräldrar och de beteenden som krävdes (duktig, ambitiös, inte ifrågasättande, respektfullhet mot auktoriteter och anpassningsbar) var samma mål och beteenden som de som gjorde oss socialt framgångsrika. Alltså; mitt beteende passade för skolan och det sociala, och i vissa skolor sammanfaller inte dessa två lika väl. Jag vet att jag generaliserar mycket nu, men det handlar såklart om att skolan inte bara ska värdesätta de kunskaper och beteenden som för det mesta kännetecknar de mest priviligerade eleverna.  

Karin Norman, docent i socialantropologi vid Stockholms Universitet, har skrivit en bok där hon gör en bred genomgång av hur synen på barn växlar mellan skilda tidsepoker och kulturer. I ett kapitel, jag minns inte vilket, beskrivs forskning som gjorts i segregerade ”svarta” och ”vita” områden i USA. Det visade sig att de svarta eleverna hade mycket sämre betyg, och att det berodde på att skolan ända från lågstadiet bara värderade de kunskaper och beteenden som vita elever får med sig i uppfostran (skillnaden beror alltså inte på saltbrist eller begåvningsdifferanser… Obs! sarkasm).

I ett känslofyllt ögonblick frågar läraren eleverna vad de skäms för. Några svarar kroppen, andra att äta inför någon man respekterar (en sedvänja som den något kulturignoranta läraren inte verkar förstå alls). Wey, superstudenten med ursprung i Kina, svarar att han skäms för andra ungdomar, framförallt de som går i klassen.  Han säger, under resten av klassens buande, att dagens ungdomar inte jobbar hårt och inte respekterar vuxna. Jag håller inte med Wey. Han är också som jag. Välanpassad till skolsystemet. Men han levde nästan helt utan kompisar. På Adolf Fredrik fick man fler kompisar om man hade bra betyg… typ i alla fall.

Eleverna i filmen lever i något slags evigt moment 22. Att plugga och att uttrycka sig på den snobbiga franska som de får lära sig i skolan är inte socialt kompatibelt. Att inte plugga leder heller ingen vart. Kanske blir man, som en elev i filmen hotas av, hemskickad till sitt eller föräldrarnas hemland.

Här någonstans snurrade mina tankar ihop sig totalt. Det jag försöker säga är att ”skolkrisen” som rasar i alla världens länder just nu givetvis inte beror på något moraliskt eller ekonomiskt förfall, utan på att skolan inte hänger med alls. Skolan hänger inte med i informationssamhället, i samhällsutvecklingen eller globaliseringen. Det som gör mig så fruktansvärt irriterad är att det finns oändligt mycket forskning och teorier om gruppsykologi, samhällsklasser, information och pedagogik och integration som aldrig, aldrig används för att göra om skolan. Det är typ som när psykologiföreläsaren sa  “man kan högst lyssna koncentrerat i  20 min” och sen höll tre timmars föreläsning utan paus.

Några av de mest intressanta scenerna uppstår förresten när François själv blir uppläxad. En annan lärare konfronterar honom med rykten om att Marin kränkt några elever. François går i försvar och ser för en sekund ut precis som en uppkäftig elev.  Senare i filmen ser man François sitta och smygröka i skolmatsalen. När han blir informerad om rökförbudet tittar han truligt upp och svarar ”Jag tänkte att det var okej eftersom det inte är någon här.” Det blir tydligt hur han byter roll, från ordningspolis till regelbrytare.

Gå och se Mellan väggarna!