Appropå Oscars geniala artikel.
När jag var barnflicka till tre sköna men hyperaktiva ungar hade jag stora problem med dagishämtandet. Varje eftermiddag var det samma grej, ungarna spang kors och tvärs och vägrade klä på sig overall, vantar etc etc. Men så tänkte jag , herregud, jag pluggar till psykolog, kan inte jag lösa detta på något konstruktivt sätt? Skälla funkade inte. Att resonera funkade inte. Vädja? Nej de förstod ju inte varför jag tyckte det var jobbigt. Och jag förstod ju inte alls dem!
Så jag började muta dem med tuggummi.
Men, okej, jag ändrade lite andra saker också. När jag kom till dagis började jag med att ta av mig jacka och skor. Det hjälper INTE att stå överhettad och tjata på ungar som faktiskt blivit abrupt avbrutna i sin arbetsdag. En annan grej var att jag försökte speja in bland barnen för att se vad ungarna höll på med. Ibland var de faktiskt mitt i upplösningen av någon dramatisk lek, och så kommer jag plötsligt och tvingar dem bryskt att avbryta. Inte shyst. Så jag slutade med det också.
Mutningen gick till såhär: Jag viskade till barnen att om de sprang till hyllorna, klädde på sig snabbt och fullständigt och följde med mig ut från dagis utan krusiduller så skulle de få varsitt tuggummi. Om de var extra snabba fick de två.
Det kan låta fel men det blev så rätt. Jag förstärkte helt enkelt det positiva beteendet med hjälp av (sockerfritt) tuggummi. Direkt effekt, och istället för att börja vår eftermiddag med bråk fick vi lugn och ro att börja med kul grejer när vi kom hem.
Det enda problemet var pinsamheten som upstod när barnen kom utspringande från förskolan skrikandes:
TUGGUMMI!!!
