Så får vi människor att hjälpa en motståndare i nöd

Kan vi skapa en gemensam identitet?
Föreställ dig att det är den 14 september igen, valdagen, och du promenerar till din vallokal. På väg till vallokalen händer någonting. Du ser en främmande person, och du ser på en banderoll hen bär att hen representerar ett annat parti, ett av de du tar starkt avstånd från. Plötsligt faller personen, tar sig för foten och är uppenbart skadad. Skulle du hjälpa personen?

Bystander Effect
Situationer som denna är komplicerade. De flesta människor, oavsett etnisk, kulturell, social eller politisk tillhörighet skulle nog påstå att de skulle hjälpa en främling som var i nöd. Det är också vad man ser i formulär och enkäter som ger just samma fråga. Men, när man sedan gör experiment, antingen i laboratoriemiljö eller ute i “verkligheten” ser man gång på gång att det är långt ifrån alla människor som hjälper andra i nöd. Ett av de mest omtalade exemplen är ett mord som begicks 1964. En kvinna vid namn Kitty Genovese blev knivhuggen i stadsdelen Queens i New York. Enligt rapporter i media tog det hela 30 minuter innan hon dog och under tiden skrek Kitty Genovese konstant på hjälp, och trots att det var många som hörde hennes rop vara det bara en som ringde polisen.

Hjälpsamma fotbollsfans
Sedan dess har en hel forskning gjorts för att förstå – och förändra – feneomenet Bystander Effect. En av slutsatserna är att människors personlighet inte har särskilt stor betydelse för om man ska hjälpa andra eller ej. I stället är det till stor del situationen och de omständigheter som råder som avgör.
Några britiska forskare bestämde sig för att använda ett känsloladdat område, sport, för att undersöka om man kunde få fler människor att hjälpa personer i nöd. Engelska fotbollsfans är kända för att uttrycka både passion för sin sport, kärlek till sitt eget lag och hat för motståndarlaget och dess supportrar.
Därför bjöds hängivna Manchester United-fans in till vad de trodde var en enkätundersökning. De fick svara på frågor om varför de älskade sitt lag, hur länge de gjort det och hur de kände för sitt lag. Därefter leddes de till en annan byggnad. På vägen dit hände något som de trodde var en slumpartad händelse. En joggare kom förbi, snavade och tog sig skrikande för ankeln och bad om hjälp. Detta upprepades för flera grupper av Manchester United-fans och de finurliga var att joggaren ibland hade det lagets tröja på sig, ibland en neutral tröja och ibland motståndarlaget Liverpool FC:s tröja på sig.
Vad tror du hände? Jo, som man kunde ana var Manchester United-supportrarna mer benägna att hjälpa en person som så uppenbart hörde till samma lag som de själva.
Det innebar ett viktigt fynd för forskarna, som bestämde sig för att genomföra nya experiment. Nya Manchester United-fans bjöds in. Även de fick svara på enkäter. Men, den här gången frågade enkäterna inte varför de älskade sitt lag. I stället frågade man varför de älskade sin sport, varför fotboll är fantastiskt och vad det betyder för dem. Resten av experimentet skedde på samma vis.
Häpnadsväckande nog var det nu fler Manchester United-fans som också hjälpe ett Liverpool-fan i nöd. Genom att fokusera på det som faktiskt sammanförde dem och det de hade gemensamt, nämligen deras passion för sporten fotboll, påverkade forskarna personerna att komma runt Bystander Effect.

Fungerar detta i politiska debatter?
Så, om du skulle hjälpa personen som snavar på väg till vallokalen, kanske till stor del beror på vilket perspektiv du tar på er. Ser du den som en motståndare till det parti du stödjer? I så fall kanske du inte känner någon större lust att hjälpa till.
Ser du den som en svensk medborgare, eller rent av som en människa, precis som du? I så fall ökar nog viljan att hjälpa till.
Kanske ser du den rent av som en världsmedborgare, precis som Tyskar, Etiopier eller Argentinare? Då tror jag att du skulle hjälpa till även här.

Min uppfattning är att politiska debatter ofta hamnar på en nivå där man ser sig som medlem av en viss grupp, vilket skapar en känsla av “vi-och-dom” (eller snarare “vi-mot-dom”). Om vi vill skapa en mer konstruktiv och långsiktigt gynnsam debatt, tror jag att vi har mycket att vinna på att bredda vårt perspektiv och skapa en gemensam identitet vi alla kan känna tillhörighet till. Oavsett om det gäller att hjälpa snavande främlingar eller att diskutera politiska frågor.

Foto: vegaseddie/Flickr.com

Referens: Levine, M., Prosser, A., Evans, D., & Reicher, S. (2005). Identity and emergency intervention: how social group membership and inclusiveness of group boundaries shape helping behavior. Personality & Social Psychology Bulletin, 31(4), 443–53.

Ett svar till “Så får vi människor att hjälpa en motståndare i nöd”

  1. Guest skriver:

    La märke till en liknande grej på nyheterna en gång för inte så länge sedan. De berättade om en översvämning någonstans långt bort och jag lyssnade med halva örat. Ofta rapporteras det ju från omvärlden och “vi” här hemma i Sverige sitter ganska tryggt och kan se vad som drabbar “dem”. I det här fallet sa reporten något i stil med “vi har inte drabbats av en sådan översvämning sedan..”. La märke till att hon sa “vi”, med tanke på att hon pratade i ett svenskt nyhetsprogram riktat till oss i Sverige. Vi här hemma var ju inte direkt drabbade av översvämningen, men i ett större perspektiv och det faktum att vi lever på samma jord, så hade hon ju faktiskt rätt i att säga “vi”. Fick mig en tankeställare. Man gör nog klokt i att påminna sig om att vidga sina perspektiv oftare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.