Är prinsessklänning ett plagg för både flickor och pojkar? Måste vi säga att våra barn är duktiga i allt de gör? Och kan det inte vara två prinsar som blir kära i varandra i sagan istället?

Att vara förälder innebär bland annat att bemöta de normer och förväntningar som finns kring hur barn ska vara. Det finns en risk att barn såväl som vuxna sig känner sig begränsade av rådande normer. Som tur är finns det psykologer som Lina Bodestad som hjälper föräldrar att utmana rådande normer. Här är fem tips Lina har till alla föräldrar.

1. Pojk-, flick- och barnleksaker
”Nej, den kan du inte ha på dig, den är ju för tjejer”. Genom att säga att vissa leksaker, filmer eller böcker är ”bara för tjejer” eller ”bara för killar” blir ramen för vilka lekar våra barn leker väldigt snäv. I förlängningen blir även de roller de vågar utforska och pröva på väldigt begränsade. Om en kille märker att det inte förväntas av honom att han ska leka med dockor och utforska familjeroller, kommer han snart att sluta med detta och istället välja andra mer accepterade lekar.

Lina föreslår att du som förälder kan testa att flytta om leksakerna i ditt barns rum och placera dem på nya ställen. Vad som händer med leken om verktygslådan står jämte docksängen eller Batman-figurerna flyttar in i leksaksköket?

2. När barn vill klä ut sig
Precis som lekar och leksaker, spelar barns kläder flera viktiga roller i deras lek och utforskande. Ju fler kläder som blir “tillåtna” för varje barn, desto fler möjligheter ges att utforska och pröva vem man är och vem man kan vara.

Att klä ut sig är ett enkelt och kraftfullt sätt att bli någon annan för en stund. När barn leker med kläder, roller och identiteter, synliggörs ofta oskrivna regler och gränser som det inte riktigt blir okej att överskrida. Framför allt gäller detta när pojkar vill använda kläder och attribut som brukar betraktas som “flickiga”, som att ha klänning eller måla naglarna. Återigen blir konsekvensen att barn av alla kön begränsas i vilka roller och identiteter de vågar leka med och utforska. Vad sker om pojkar aldrig fick leka att de tar hand om barn och flickor aldrig fick leka brandkår eller polis? Troligtvis kommer de att som vuxna inte känna sig välkomna och bekväma på dessa arenor.

Lina föreslår att du kan ordna en utklädningsfest där alla får ta med sig utklädningskläder som man kan prova och leka i. Prinsessklänningar, superhjältedräkter, vuxenkläder, hattar, skor och slipsar – alla får pröva vad de vill och testa att leka olika roller. Även vuxna uppmuntras att haka på!

3. Barn har inga medfödda klädpreferenser
När man kliver in i de flesta större klädaffärer, märks det oftast direkt vilken som är “pojkavdelningen” respektive “flickavdelningen”. “Flickkläderna” är ljusa och tryckta med blommor, djur och prinsessor. De är även tajtare och mindre i modellerna än “pojkkläder” i samma storlek. Kläderna verkar tänkta till stillsamma, lugna och snälla lekar och aktiviteter.

“Pojkkläderna” är ofta mörkare, mer rymliga och har tryck av snabba bilar, dinosaurier och superhjältar. De uppmuntrar till vildare lek och rörelse, både med sina motiv och sin passform.

En sådan uppdelning kan få konsekvenser för barns lek och utforskande. Att dela upp kläderna på detta sätt är inte bara tråkigt – utan även helt onödigt, eftersom barns kroppar (till skillnad från vuxnas) inte skiljer sig särskilt mycket åt mellan olika kön.

En sak är säker: barnen själva har ingen medfödd preferens för rosa eller svart, klänning eller byxor. Barn behöver kläder som möjliggör lek och rörelse. Om man som vuxen därför aktivt väljer kläder med god passform, i glada färger som barnet gillar, oavsett kön, finns flera fördelar. Framför allt möjliggör man aktiv lek och rörelse på ett bättre sätt, för alla barn. Det är minsann inte lätt att klättra i träd iklädd prinsessklänning och högklackade skor!

4. Vem får uttrycka känslor och när?
Minns du brännboll från skoltiden? Då minns du säkert de två olika typer av slagträn man fick välja: det platta brännbollsracket och det klassiska basebollträet. Minns du också att det förstnämnda tenderade att kallas för “tjejracket”. För killarna var det ofta helt otänkbart att använda detta racket, även om de hade bristande hand-öga-koordination.

Varför skulle det vara sämre eller mindre värt att göra någon “som en tjej”? Gräver man lite djupare, handlar det inte bara om vilket brännbollsrack man får använda – utan också om vilka känslor, karaktärsdrag och förmågor som är okej att uttrycka och visa.

Killar förväntas vara starka, aktiva, modiga och uttrycka starka känslor som ilska. Tjejer däremot, förväntas vara lugna, förstående, omhändertagande och uttrycka lugnare känslor. En kille som gråter, eller en tjej som blir explosivt arg, kan båda drabbas av reaktioner där omgivningen signalerar att beteendet inte är okej.

Här spelar vi vuxna en viktig roll som förebilder. Vi måste våga uttrycka hela vårt känsloregister, oavsett vilket kön vi har. Visa och stå för att alla kan bli ledsna, arga, glada, förvånade, irriterade, överraskade, förvirrade. Alla känslor är okej, så länge man uttrycker dem utan att skada sig själv eller andra.

5. Våga utmana duktighetsnormen
Språket är grunden för vår kommunikation. Vad vi säger får konsekvenser för våra barn. En norm vi förmedlar genom språket är “duktighetsnormen”, det vill säga att “prestation är viktigare än person”.

Som vuxna är vi ibland väldigt snabba på att bedöma och värdera det våra barn gör. “Vilken fin teckning du gjort!”, “Vilka söta skor du har på dig!” och så vidare. Barn lär sig snabbt att göra, säga eller ha på sig mer av sådant som de får beröm för, eftersom de förstår att detta förväntas av dem och är något positivt.

Barn kan också börja tvivla på sin egen förmåga och välja den säkra eller enkla vägen, eftersom de inte vill riskera att misslyckas. Vi blir Idol-juryn som bedömer och värderar barnens insatser, med goda intentioner förstås. Barnet skulle egentligen vilja göra något annat, men vill inte gå miste om berömmet.

Testa sluta vara Idol-juryn och för att istället vara som kommentatorerna på radiosporten. De måste hela tiden återge det lyssnarna inte själva kan se, och de måste göra det snabbt och i realtid – vilket sällan lämnar utrymme för särskilt mycket bedömning och analys. “Och där passar hon till Johansson, och Johansson dribblar fram och det blir måååål!”.

Precis samma princip kan vuxna anamma när de pratar med sina barn. Det räcker fint med att säga “oj, vad du gungar!” eller “så roligt du ser ut att ha det på rutschkanan!”. Att bara benämna vad vi ser och bekräfta barnets egen känsla – hur roligt de verkar ha det eller hur härligt det måste pirra i magen – bygger upp självkänslan hos barnet eftersom hen känner sig sedd, men inte bedömd.

Texten publicerades ursprungligen i Modern Psykologi och bygger på en microkurs skapad av psykologen Lina Bodestad.