Psykoskonstnären förklarar – och förvirrar

Konstnären Anna Odell spelade psyksjuk “för att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom sjukvården kan vara”. Det låter ju som ett bra syfte – men jag blir inte särskilt mycket klokare av att läsa resten av resumén (se nedan) av det 15-sidiga dokument hon lämnade över till akuten. På vilket sätt hjälper hennes konstverk till att öppna slutna rum och belysa slumpmässigt bemötande?

Som jag förstått bemöttes hon precis så som sjukhuset ska bemöta våldsamma psykotiska patienter!

“RESUMÉ
Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Citatet är plockat från Salvan, som arbetade på psykiatriska akutmottagningen på S:t Göran när Anna Odell genomförde sitt konstverk. (via Mosskin)

Av: John Airaksinen

8 svar till “Psykoskonstnären förklarar – och förvirrar”

  1. Oscar skriver:

    Hennes idé är ganska provokativ, vilket jag normalt brukar tycka om (eller bli upprörd över, vilket i slutändan nog är samma sak ur konstnärens perspektiv), men i det här fallet känner jag att den mest var sådär. Ogenomtänkt och inte så fantastisk som hon själv kanske uppfattade den.

  2. John skriver:

    Oscar> Ja, jag håller helt med. Bilder på döda djur som upprör köttätare sätter ju fingret på en dubbelmoral och fyller någon funktion. Men det här kändes just ogenomtänkt!

  3. John skriver:

    “Däremot vet vi att psykmottagningen på St Görans sjukhus funnit sig stående med byxorna nere, spännbältena i ena handen och medicinsprutorna i den andra.”

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/28/pal-hollender

    Konstnären Pål Hollender på Newsmill. Hmm det känns som att han argumenterar från ståndpunkten att spännbälten per definition är något förkastligt, lite som instinktivt avfärda ECT-behandling, eftersom det innebär elchocker (används bland annat vid svåra depressioner)

    http://en.wikipedia.org/wiki/Electroconvulsive_therapy

  4. Erik skriver:

    Jag är kluven till detta. Jag jobbade på en psykosavdelning på st öran samma kväll som nyheten kom på tv. Vi satt i soffan, personal och patienter tillsammans, och flera patienter blev rädda och oroliga.

    Samtidigt måste samhället, konsten och psykiatrin själv alltid granska vården som industri. Mycket inom psykiatrin kan bli bättre. En viktig filosofisk diskussion är också Foucaults om disciplineringen av medborgarna.

    Antagligen är Odells metod oetisk, men jag är inte på det klara med vad som egentligen skiljer detta från en wallraffande journalist. För min egen känsla av förolämpning (täcker främst på om jag hade hittat henne på bron, mer än som vårdare) kan ju inte utgöra någon etisk måttstock?

    Och idén om psykosen som lögn är ju väldigt intressant! Tyvärr verkar det vara som Odell är ute på något personligt uppdrag, då tycker jag att hon offrar för många offer för sitt syfte.

  5. John skriver:

    Erik> Jag är helt med dig på att det är bra att konsten granskar vården! Skillnaden från en wallraffande journalist – baserat på vad jag vet nu om hennes syfte – är att upplägget är mer optimerat för att uppnå något resultat!

    Den här granskningen av psykiatrin känns lite mer konstruktiv: http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2606052

    Det vore ju iofs intressant om det faktum att vittnet träder fram på något sätt hänger ihop med Odell!

  6. Martin Alsiö skriver:

    Anna Odell har startat en jätteviktig debatt – kan bara hoppas att den fortsätter! Go Odell!

  7. John skriver:

    Martin Alsiö> Om debatten får en massa goda konsekvenser så är det superbra, men jag kan fortfarande inte riktigt se hur verket “öppnar slutna rum och belyser hur olika och slumpmässigt bemötandet inom sjukvården kan vara”.

    Jag har visserligen inte tagit till mig verket i sin helhet utan bara kikat som hastigast, men jag tycker inte det framkommit av några recensioner av verket jag läst heller…

    Säg gärna emot!

  8. Christian skriver:

    Med åtminstone någorlunda erfarenhet av den härliga institution vi så kärleksfullt benämner som “Den svenska psykiatrin” både inom allmänpsykiatrin och slutenvården, som skötare/vårdare såväl som psykolog måste jag i ärlighetens namn säga att jag tycker att det fungerar någorlunda tillfredsställande utifrån sina förutsättningar. Det rör sig om en ganska knepig och halvtaskigt fungerande organisation, som hellre reglerar och bestraffar sina anställda än visar vägen för rätt beteenden och belönar – Landstinget, helt enkelt. Trots det finns det många individer inom verksamheten som anstränger sig för att göra ett så bra jobb som möjligt och många gånger lyckas. Självklart finns där även ett lojt gäng som inte direkt kavlar upp ärmarna, utan mest bara gör det som de ska, med minsta möjliga motstånd.

    Ungefär som i vilken halvtaskigt fungerande organisation som helst.

    Avseende behandlingsformer såsom ECT eller bältesläggning provoceras jag personligen MER av att konstkritiker (Skräckexempel: Gårdagen P1 på den tidiga kvällskvisten) ges mer utrymme att tolka och förklara dessa procedurers repressiva natur snarare än de forskare och kliniker som systematiskt utprövat metoderna i flertalet kontrollerade studier.

    Självklart kan dessa “maktmedel” komma att brukas felaktigt, framförallt till följd av bristande kompetens och avsatt tid, men överlag är metoderna trots det att föredra: Vi har i princip inte bättre sätt att häva djupa melankoliska depressioner än ECT-behandlingar, vi har inte bättre sätt att hantera akuta och omfattande psykotiska symptom än en hederlig hästdos neuroleptika i ett initialt skeende.

    Således: Självklart ska psykiatrin och dess metoder granskas, men det är snarare för att säkerställa att den vård som erbjuds vilar på en stabil empirisk grund, dvs. att vi använder oss av de metoder som har visat sig ha bäst stöd för att vara verksamma. Här har vi snarare det stora problemet, vågar jag påstå – Att många psykiatriska verksamheter baserar sitt dagliga arbete på tradition och godtyckligt tyckande snarare än faktiskt aktuell forskning. Men eftersom Odell inte berör det över huvudet taget, faller projektet en smula platt.

    Att avtäcka, avslöja och sätta fokus på dessa förhållanden skulle enligt min mening verkligen öppna en sluten värld för såväl debatt som kritik.

    “Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara”

    Gott så! Men kanske skulle formuleringen lytt:

    “Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur bristfälligt, ovetenskapligt och godtyckligt bemötandet inom psykvården kan vara”

    Då hade åtminstone jag och förhoppningsvis många med mig givit Odell en stående ovation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.