Med iPoden befinner jag mig i mellanområdet mellan fantasi och verklighet

Jag promenerar jämt.  Helst går jag flera timmar varje dag. Strosar, studsar eller småspringer runt Djurgården eller till Universitetet. På nätterna när jag svänger in på Gyllenstiernsgatan där jag bor, sjunger fåglarna så högt att de nästan tränger igenom Ian Curtis eller  Stephin Merritts röst i lurarna.  Och jag går alltid med iPoden. Förut, innan jag blev innerstadsbo, var jag tvungen att åka överallt med den för humöret utmanande kollektivtrafiken. Då som nu var iPoden min flykt och min snuttefilt. Med musiken så förnimmer jag verkligheten genom det skimmer som jag valt. Jag är beroende av det, den tillflykten och kontrollen.

Jag läser det sista på introduktionskursen i Psykodynamisk psykoterapi. Idag trillade jag in på ett av de vackraste begreppen som jag läst om i psykologi, nämligen mellanområdet.

Mellanområdet är ett psykodynamiskt begrepp, som anknytningsteoretikern Donald Winnicott beskrivit i sina texter. När ett barn får den omvårdnad det behöver under sina första månader lever det i illusionen att modern eller barnet själv kan tillfredställa alla dess önskningar och behov. Ju äldre barnet blir, desto mer uppenbart blir det att livet inte är så: utan fullt av besvikelser och motgångar. Barnet måste anpassa sig till verkligheten. Winnicott menar att barnet då skapar sig ett mellanområde mellan fantasi och verklighet. När barnet möter en besvikelse kan det använda sig av mellanområdet för att skapa och omskapa sin värld.

När jag haft en hemsk utekväll, en tung arbetsdag eller mött någon motgång i skolan så använder jag mig av iPoden för att neutralisera känslorna eller sätta igång något nytt. Jag snurrar med fingret på displayen och väljer mellan låtarna. Jag har ett 100-tals snuttefiltslåtar som jag vet innebär tröst. Eller tvärtom förresten, när jag blivit euforisk över någon ny person eller haft ett kreativt möte med John och de andra på Fabriken så finns det också låtar som jag alltid lyssnar på.

Låttitlarna har liksom suddats ut i huvudet, på skärmen läser jag istället de känslor som låtarna väcker i mig. Nochalans, skitsamma, hoppfullhet, förälskelse, melkoli, ilska, sömnighet, besvikelse, ren och skär eufori. Jag trycker på play och svävar bort.

Winnicott forsätter: När barnet möter motgångar skaffar det sig ofta ett övergångsobjekt i form av en trasa, en nalle eller en docka som blir barnets käraste ägodel. Barnet kan göra vad det vill med detta objekt. I mellanområdet med övergångsobjektet finns en möjlighet för barnet att omskapa sin värld utan att tappa kntakt med verkligheten. I mellanområdet kan barnet överskrida både den inre världens och den yttre världens begränsningar, för vila och lek.

I vuxenlivet är detta förmågan att dra sig tillbaka. Att vara i mellanområdet är att ha tillgång till både den inre och yttre världens villkor och begränsningar. Winnicott menar att dessa sysselsättningar  kan vara skapande av konst, musik. litteratur och förstås psykoterapi. En allvarsam lek menar Bosse Sigrell, i sin bok Psykoanalytisk Orienterad Psykoterapi.

Det känns som om iPoden är ett expresståg in till mellanrummet. I samma stund som låten snurrar igång förändras det jag ser och tar in. Låtar som är betingade dammar av minnen och väcker affekter, sådana som är önskvärda men även ovälkomna.

8 svar till “Med iPoden befinner jag mig i mellanområdet mellan fantasi och verklighet”

  1. Alexander B. R. skriver:

    Angående s.k. övergångsobjekt. En studie utförd i Israel visade att just nallar kan ha en ångestdämpande funktion hos småbarn. I samband med stridigheterna med Hizbollah i Libanon för något år sedan, då norra delar av Israel blev beskjutet av raketer, gav man barn teddybjörnar att ta hand om. På så sätt riktade barnen sin ångest och stress bort från sig själva genom att ta sig an en omvårdande roll gentemot nallarna. Resultatet var mycket positivt jämfört med en kontrollgrupp – ångesten sjönk signifikant.

  2. Oskar Henrikson skriver:

    hehe, nu har jag lyssnat på Bill Withers “Lovely day” varje morgon i en vecka!

  3. Linda skriver:

    alexander > vilken fantastisk forskning, jag ska gooogla den! Just omskapandet av den egna rollen; offer—>omhändertagare är nog kärnan

    Oscar: Sjukt bra val!

  4. Malin skriver:

    Just nu sitter jag på kontoret, i mitt mellanområde idag spelas musik från White Sensation i Köpenhamn 2008 och jag drömmer mig bort… till midsommarhelgen. Tänk att jag inför var festhelg lyckas bygga upp en skimmervärld – hjärnan är dum och fantastisk!

  5. Malin skriver:

    Apropå Alexanders intressanta inlägg kan jag bekräfta studien genom egna erfarenheter. Vid en krissituation ger jag mycket hellre tröst än blir tröstad, ty då jag blir tröstad blir min offersituation bekräftad och jag känner mig godkänt svag i ett läge då min styrka kan bidra till att snabbare komma ut krissituationen. Lång mening där.

  6. M skriver:

    vidare intressant och fullkomligt ovetenskaplig egen forskning tyder på att musik av deftones och korn framtvingar adrenalin som är mycket användbart vid ett aptråkigt löppass!

  7. Majabergkvist skriver:

    Studerar på psykologprog. i Umeå och läser utv.psykologi. Kände inte att jag förstått “det potentiella rummet” förrän nu, efter att jag läst det här. Har tenta om drygt 4 h och kan inte göra annat än tacka dig för den här personliga beskrivningen av mellanområdet! Riktigt uppskattat, tack! /Maja

  8. Linda skriver:

    Maja: tack, vad otroligt glad jag blir! den här texten skrev jag för flera år sedan, och jag blir jätteglad av att höra att texten fortfarande kan vara aktuell och kan hjälpa någon i sin förståelse av psykologiska begrepp. Jag lär mig själv allra bäst av de som ger personliga exempel i koppling till teori så det försöker jag använda mig av när jag skriver. Hoppas tentan gick bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.