Konsten att provocera fram en parterapi

Dr. May Foster i tv-serien Tell Me You Love Me försöker provocera en motvillig make in i en parterapi. Men skulle det funka i verkligheten? Och är det okej? Vi frågade Hillevi Andreen, behandlare i parterapistudien PIA.

I första avsnittet av den kontroversiella, hyllade och sågade HBO-serien Tell Me You Love Me går den uttråkade halvtidshemmafrun Katie till terapeuten Dr. May. Katie har ett väldigt konkret problem – hon och maken Dave har inte haft sex på ett år.

Dave är också medveten om att de har problem, men vill inte följa med till terapeuten eftersom han är rädd att de genom att förändras i terapin aldrig kommer hitta tillbaka till de lyckliga makarna de var i början av äktenskapet.

Dr. Mays förslag på problemet att bedriva parterapi med bara en part närvarande är rätt kontroversiell: hon tycker att Katie ska gå själv i terapin tills Dave blir så nyfiken på vad de pratar om och frustrerad över att han inte får ge sin syn på saken att han blir tvungen att komma själv. Vilket naturligtvis är precis vad som händer i serien.

Hillevi Andreen läser nionde terminen på psykologprogrammet vid Linköpings universitet, och är dessutom behandlare i parterapistudien PIA. Foto: Gunnar Ask

Hillevi Andreen, behandlare i parterapistudien PIA. Foto: Gunnar Ask

Men skulle det verkligen kunna gå till så i verkligheten? Och är det etiskt? Psykologifabriken frågade Hillevi Andreen som läser nionde terminen på psykologprogrammet vid Linköpings Universitet och är behandlare i parterapistudien PIA.

– Det känns tillspetsat, och som ett grepp som syftar till att öka underhållningsvärdet. Jag tror inte att en terapeut skulle anta uppdraget att försöka få dit partnern. I vanliga fall hade det nog gått till så att mannen i det här fallet hade tillfrågats om att vara med, annars hade individualterapi aktualiserats som alternativ.

– Däremot är det vanligt är att olika parter är olika motiverade för terapin och för den del också för relationen. Inte sällan är det en part som tagit initiativet till att gå i terapi, och då ofta kvinnan i en relation mellan en man och en kvinna, precis som i det här fallet. Vad det gäller motivationen för relationen kan den bland annat undersökas genom ifyllande av självskattningsformulär. Att veta exempelvis hur mycket parterna är beredda att anstränga sig för att få relationen att bli bättre och till vilken grad de tror att detta är möjligt är viktig information för terapeuten inför behandlingsarbetet.

– Det andra alternativet, en individualterapi kan givetvis innefatta att terapeuten jobbar med henne i relation till partnern. Finns det saker hon kan behöva öva på som exempelvis självhävdande beteende? Saker i hennes egen situation som minskar utrymmet för sex? Exempelvis är ju stress och dålig sömn som bekant inga afrodisiakum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.