Jag ska gifta mig med ACT

Jag är ett stort fan av ACT.  Jag skulle nästan drista mig att säga att jag är kär.

Det sa bara “klick” när jag för första gången kom i kontakt med Acceptance and Commitment Therapy. Tidigare hade jag ställt mig misstänksam till det flesta nymodiga tredjevågen-terapierna. Eller i allafall känt mig tveksam till om JAG skulle kunna tillämpa det i terapirummet. Men. Sedan januari träffar jag en ung klient en timme i veckan. Det är inte tänkt att vara terapi, utan snarare samtalskontakt. Det är min första svindlande erfarenhet av att vara någons livlina. Och första gången någon ser mig som professionell. Eller vuxen för den delen.

I det lilla inglasade kuratorsrummet blir det sjukt  tydligt hur svårt det är att använda sig av teorier man inte förankrat i sig själv. Det räcker inte med att veta om något, jag måste i princip själv LEVA teorin för att kunna lära ut den. Psykoedukation, pfff. Jag vet inte i hur stor utsträckning verksamma psykologer lever som de lär. Men personligen finns det inget val.

Mitt val av terapiform kommer nog vara mitt livs giftemål. Jag har egentligen aldrig haft drömmar om det perfekta bröllopet, men nu ligger jag vaken om nätterna och drömmer om en rosaskimrande förening mellan mig och en fungerande teori. Jag dagdrömmer om hur jag går hand i hand med en teori genom livets alla terapirum och arbetsplatser.  När någon nämner ACT i samma mening som någon slags kritik, darrar jag på rösten av uppdämd ilska. Och när föreläsare frågar hela klassen “Har ni hört talas om A…”? avbryter jag omedelbart för att stolt som en femåring meddela “JA FRÖKEN JAG KAN!”

Ju mer jag läst om ACT, desto tydligare blir det varför jag gillar det så starkt: För att jag redan tänkte typ så. Jag höll på med ACT långt innan jag hört någon yttra ordet acceptans. Framförallt har jag fastnat på det som handlar om värderad rikting och den funktionella kontextualismen som känns så intuitivt användbar. På psyklingo: att det är kontingensstyrda beteenden som leder till förändring. På människospråket: regelstyrda beteenden är inte tillräckligt motiverande för att leda till varaktiga förändringar.

 I början av en ACT-terapi  lägger psykologen stor vikt vid att reda ut klientens mål och värden. För att alls kunna hjälpa någon måste vi förstå 

– Den historia som ger personens handlingar funktion och mening

– Den pågående situationen som som handlingen uppstår i

– ACT-specifikt: vilka mål och värderingar klienten strävar mot

I gymnasiet stressade jag som en galning. Jag förstod att grymma betyg skulle vara den lättaste vägen till att slippa “missa möjligheter” så jag drog på som tusan för att få ouppnåliga 20.0 Detta plus det obligatoriska medeklasspaketet: festa, träna, jobba, plugga, smygröka, åka på löjlig charter, odla ett kulturintresse, börja på yoga, ha pojkvänner. Det där ledde föga förvånande till en del psykisk ohälsa. På hösten efter gymnasiet fick jag verkligen kämpa för att hålla näsan över vattenytan. Det jag gjorde då var att sätta olika beteendetest i systematisk prövning. Hur mår jag om jag gör så, och så, vad händer om jag ändrar det här..? Till slut snickrade jag ihop en egen slags psyk-teori. LINDA-teorin.  Mer om den en annan gång. Men det viktigaste liknade i allafall det som inom ACT skulle kallas för värderad riktning. Jag förstod att jag inte skulle göra några förändringar utan att ha ett övergripande mål. Insikten om vad jag ville med livet var det som ökade min motivation att ta mig framåt och övervinna hinder.

Min värderade rikting är inte moralfilosofisk, inte särskilt specifik, och inte alls pretantiös och absolut inte unik men funkar  hur  bra  som  helst. Carpe Diem var för osexigt: aja, såhär är den:

“Jag vill ha roligt, riktigt roligt, varje dag, varje vecka”

5 svar till “Jag ska gifta mig med ACT”

  1. Martin Ström skriver:

    “Jag vill ha roligt, riktigt roligt, varje dag, varje vecka”

    Jag skulle vilja påstå att alla människor ytterst sett har samma mål. Vi vill vara glada, lyckliga, tillfreds och harmoniska. Omvänt så vill vi vara fria från psykologiskt lidande, otillfredsställelse och frustration.

    Jag gissar att detta även är den värderade riktningen bakom din strävan att ha riktigt roligt varje dag: Du känner att det kommer att leda till glädje, lycka och harmoni i ditt liv.

    Problemen uppstår när vi fastnar i idén om att våra lycka beror på yttre omständigheter. Så fort vi anser att vi måste uppnå något specifikt för att vara glada och lyckliga får vi problem. Då villkorar vi vår lycka, och framförallt, då placerar vi den någonstans i framtiden. Nu säger jag inte att det är så i ditt fall, men det är värt att kolla efter. Känner du att du kan ha roligt, riktigt roligt, varje dag, varje vecka, alldeles oavsett vilka yttre omständigheter som föreligger? För om det inte gör det, då är det ju onödigt att tala om en värderad riktning, eftersom lyckan och glädjen isåfall är tillgänglig just nu, i denna stund. Det är inte omständigheterna som behöver förändras, det är vår uppfattning, vår tolkning och vår perception av omständigheterna som behöver förändras.

    Det finns, eller åtminstone förefaller finnas, en motsättning mellan acceptans å ena sidan och mål å andra sidan. Jag berörde detta lite i inlägget “Att vara nöjd”Mindfulnessbloggen nyligen. Att vi strävar efter ett mål innebär att vi inte accepterar saker precis så som de är just nu. Vilket innebär att vi villkorar vår lycka och glädje. Vilket innebär att vi inte kan vara lyckliga, glada och harmoniska i stunden.

    Lösningen på den här paradoxen är, som jag ser det, att inte sträva mot ett mål för att själv bli lycklig. Istället bör man odla en så altruistisk intention som möjligt och verka för att vara till så stor nytta som möjligt för andra. Det finns mycket forskning som visar att en altruistisk intention, generositet och omtanke om andra leder till psykologiskt välbefinnande.

    Det som hindrar oss från att vara lyckliga i stunden, här och nu, är våra egna konceptuella och begränsande tankar. Vi identifierar oss med den ständiga ström av tankar, värderingar, dömande och kommentarer som flödar fram i vårt medvetande. Vi ältar det förflutna och fantiserar om framtiden. Det är detta som skapar vår olycka, vårt psykologiska lidande och bristen på stillhet, harmoni och frid i vårt sinne.

    Av dessa anledningar måste vi vara mycket försiktiga med våra mål och våra värderade riktningar. Den enda stund vi någonsin kan vara lyckliga är här och nu. Inga speciella yttre omständigheter (prylar, jobb, karriär, relationer, whatever) behöver vara uppfyllda. Det enda vi behöver göra är att sluta identifera oss med det konceptuella tjattret inom oss. Tjattret som ständigt talar om för oss varför vi inte kan vara lyckliga just nu.

    Avslutningsvis kan jag väl säga att jag absolut skulle kunna argumentera för värderad riktning också. Det är det som är det underbara med paradoxer (som paradoxen mellan acceptans och mål). De existerar på en viss konceptuell nivå. Men bortom denna nivå så upphör paradoxerna.

  2. Christian skriver:

    Jag minns en gång när jag och min dåvarande handlare (som på alla sätt och vis är helt fantastisk) satt i en bild, på väg hem från en handledning på ett behandlingshem. Så plötsligt frågar jag:

    “Men du, X, hur mycket av all den här fiffiga beteendeterapin och läckra ACT-köret tillämpar DU i din vardag?”

    Uttalandet följdes av tre (långa) sekunders fullständig tystnad med bådas pannor i de djupaste av veck. Efter att vi därefter tittat upp på varandra brast vi båda ut i ett gemensamt och mycket hjärtligt gapskratt som varade nästan en minut. Ett sådant där skratt som gör att det tåras i ögonen.

    Ibland vill man så mycket, men det går kanske inte alltid hela vägen. Det betyder dock på intet vis att man alltid lyckas, men det är verkligen helt, helt okej. Jag och ACT kommer kanske aldrig gifta oss, kanske behöver vi gå i IBCT, och kanske blir vi helt nöjda med vårt nuvarande särboförhållande där vi hälsar på varandra rätt ofta. Mitt vänsterprasslande med manualer och gammal hederlig KBT/BT tycks för det mesta kunna passera obemärkt förbi.

    Hur som helst, att göra mer av det som funkar, känns meningsfullt och vitalt, i närvaro av tjattret, pladdrandet, begränsningarna eller kalla det vad du vill, kan aldrig vara fel. Ring på fingret eller inte.

    (Fint skrivet, Sr+!)

  3. Christian skriver:

    Med “handlare” avses såklart “handledare” annars finns en viss risk för märkliga missförstånd.

    Därmed inte sagt att “handlare” inte kan tillämpa ACT/KBT/BT/TBA, det kan de säkert (Särskilt om de har 7,5 högskolepoäng =)

  4. Martin Hedlin skriver:

    Jag är på martins linje. Värderad riktning och mål låter som något för folk som lever sina liv i framtiden. Det gör väl i någon mån hela västerlandet med sin framtids- och utvecklingstro. Men går det verkligen? Och blir man lyckligare? När då?

    ACT verkar annars väldigt spännande men de kanske roligaste i mina ögon är att en person som så starkt betonar språkets makt skriver böcker som ingen begriper. I vilken kontext verkar egentligen Hayes? Eller är allt ironi?

  5. Christian skriver:

    “Eller är allt ironi?”

    Varför inte?

    Kan det kanske få vara så? Samtidigt som man gör mer av det som funkar/upplevs som meningsfullt och vitalt/får en massa förstärkning för en rad olika beteenden?

    Hayes verkar såklart i den kontext som omgärdar den organism som vi, via vår socio-verbala gemenskap och det märkliga påfundet att namnge saker benämner som “Steven Hayes”. Steven Hayes utför säkert en massa beteenden han blivit förstärkt i att göra, som till exempel att skriva böcker, hålla föreläsningar eller gå på toaletten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.