Jag läser Åsa Nilsonnes bok “Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro“.
När jag läste kapitlet om kroppen fick jag en idé. Jag ville testa om Nilsonnes, tillsynes banala, tankeövningar kunde hjälpa mig i kampen mot min allra största last – godis. Så jag bestämde mig för att vara utan en vecka. Och med godis menar jag allt som stillar mitt begär; läsk, popcorn, bullar, glass, söt yogurt, söta flingor, russin etc.
Jag har varit beroende så länge jag kan minnas. Barndomen kantades av genanta avslöjanden, och jag vet precis hur det kändes när mamma hittade den länsade godispåsen i skafferiet. Oräkneliga tillfällen blev jag upptäckt med handen i kakburken. I perioder har jag till och med levt uteslutande på godis. Men eftersom jag varken är överviktig eller har haft några hål (lögn! Ett hål faktiskt!) har jag inte känt mig motiverad att sluta. Jag är inte motiverad att sluta nu heller, men det passsar ju bra som objekt för att utforska begäret och öva lite mindfulness.
I Nilsonnes bok står det att man ska surfa på suget. När kroppen uttrycker en stark lust efter sött ska jag mer se det som ett önskemål, som jag kan lyssna på, och neka. Man ska inte försöka hålla suget ifrån sig, utan lyssna på det.
Det hände en del komiska grejer under veckan. Vid flera tillfällen fann jag mig själv stå och stirra in i fönstret på tunnelbanans godisautomater.
Åsa Nilsonne förslår att man ska lyssna på tankarna som dyker upp när begäret sätter in. Här är ett axplock av mina:
“Jag kommer att svälta ihjäl”
“Jag kommer inte ha några vänner kvar eftersom vi inte kan dela efterrätt”
“Jag kommer aldrig mer kunna äta sötsaker eftersom det är mitt heroin”
“Om jag inte äter sött nu kommer min hjärna att stänga ned”
“Jag kommer få ätstörningar om jag inte äter godis nu”
Alltså. Att ett sådant banalt begär som godis kan få en att tänka så negativa tankar är ju skrämmande. Det mest oroande är ju att kroppen reagerar på tankarna som om de vore sanna. Jag kunde blir orolig, stressad och trött trots att jag intellektuellt såklart avfärdar tankarna.
När jag blev sugen använde jag mig av Nilsonnes övningar. Jag frågade mig själv:
Hur känns det i kroppen, hur starkt är suget, gör det ont någonstans, är suget ohanterligt intensivt? Samtidigt försökte jag visualisera suget som ett stort rosa monster på min inre scen. Ett rosa monster som jag försökte ignorera. Nu, sex dagar senare är monstret bara på korta gästspel.
Yes!
