Jag kom hem från en fantastisk semester i Berlin igår. Sista kvällen firade jag och några nyfunna vänner med att spela och sjunga gubbrocksklassiker i hostellets rökrum. Nick Cave, Nick Drake, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Bob Dylan, Prince etc etc. När vi åkte till flygplatsen garvade jag och min bästa vän länge åt kille-med-gitarrsyndromet. Men vi svalde snart garvet. Varför spelade vi inte en enda kvinnlig artist under hela kvällen? När jag ens nämnde Dolly Parton följdes det av skrattsalvor. Dum som jag var fnissade jag med. Eller dum. Jag är är kär i ett kön, uppenbarligen, och det är inte mitt eget.
Jag minns när jag var 16 och började läsa beatnick-litteratur. Äntligen, karaktärer att identifiera sig med tänkte jag, en ung tjej uppvuxen i genusmardömmen Mälarhöjden. Efter beatnick följde den svenska gubbmaffian: Ulf Lundell, Per Hagman, Per Wästerberg, Klas Österberg, Stig Claesson. Varför läste jag bara män? För att jag hellre ville identifiera mig med de manliga äventyren än de kvinnliga? För att männen får skriva om roligare saker? För att det finns ett större urval av män som skriver? Jag fattar inte. Lavinia Greenlaw från The Guardian publicerade en intressant krönika om det för ett tag sedan. Greenlaw skriver i Why I Prefer Male Authors : Is it just that I am responding to a canon determined by and for men? (…)
“To write, you need not only engagement but what Graham Greene called the piece of ice in the heart. For women such as Virginia Woolf, this has been a disturbing gift. Men (by nature or nurture, etc) find it easier to objectify, to stand outside their own world and so describe it. This can lead to empty virtuosity, but also to the acuity of Jim Crace, Niall Duthie or Tobias Wolff. Being able to objectify is not the same as being objective. Men are suckers for the epic and have no trouble creating on a monumental scale. They demand attention, take up more space and assume their world is of interest.”
Man sveper sig i härskarklassens status, menar vissa. Är det därför jag hellre identifierar mig med män än med kvinnor i kulturen? För att åtminstone få en del av kakan?
I En studie från 2000 fick bebisar, mellan 3 och 18 månader gamla, se bilder av leksaker. Vissa leksaker, bollar, kuber och bilar kallas för pojk-kodade leksaker, medans dockor och leksakshusgeråd räknades till flickkategorin. Pojkar som bara var 9-månader visade sig föredra killsakerna. Men inte ens de äldsta flickorna visade någon mätbar preferens för det ena eller andra. Aha! Kan det vara så att flickor redan tidigt lär sig att kolla in både och? Alla tjejer jag känner säger sig ha lekt mest med pojkar som små. De flesta tjejer jag känner koketterar gärna med att de absolut var “pojkflickor” och underförstått minsann inga dumma “flickflickor”.
En senare studie, med förfinad teknik, visade förstås något annat en den ovanbstående. Där hittade man att halvårsgamla flickbebisar tittade signifikant mer på en rosa docka än pojkarna, och signifikant mndre på en blå lastbil än pojkarna i samma ålder. Jag förstår dock inte varför det kan anses ha någon annan orsak än att flickor är mer vana att se på rosprylar än blå.
Så, vad ska jag tro? Tacksamt emot tips på psykologisk forskning på området. För dig som vill undvika att ditt sexmånadersbarn blir alltför genusinskränkt hittade jag denna praktiska guide på Psykologibokhandeln Mareld.
Alexander, G., Wilcox, T., & Woods, R. (2008). Sex Differences in Infants’ Visual Interest in Toys Archives of Sexual Behavior, 38 (3), 427-433 DOI: 10.1007/s10508-008-9430-1
