Många frågar mig om man “får lära sig att må bra” när man läser till psykolog. Jag tycker att den frågan är så himla fin. För den innehåller en massa hopp om att det finns en magisk formel. Och ju mer psykologi jag läser, desto mer håller jag med dem om att det kanske finns. Alltså, inget lyckorecept, men det finns så mycket du kan påverka i ditt liv, inifrån.
Jag vill fortsätta leta efter sådant som jag kan använda i friskvård och i mitt eget liv: och jag vill aldrig tvingas lägga mig på någon sida i tvåfrontskriget mellan KBT-fundamentalister och helskumma psykodynamiker.
Huruvida man generellt mår bättre eller sämre av att studera till psykolog är ju självfallet inget jag kan orda om. Men jag mår faktiskt bara bättre och bättre! Jag har snart gått halva utbildningen och känner mig ganska förändrad.
Det kan ju bero på att jag har lyckas välja ett yrke som många anser vara statusfyllt, självförverkligande och tom och med ädelt. Eller kanske på att jag bestämt mig för vad jag ska bli. Men jag är övertygad om att det är alla dessa verktyg (världens töntigaste ord, men sjukt användbart) jag fått genom psykologin som gör mig lycklig. Jag får kontroll. Self-efficacy. KASAM. Psykologisk flexibilitet och acceptans. Jag som är ett fan av Lacan inser att jag behöver ord och begrepp för att få dessa grejer att existera för mig.
Mycket är förstås sådant som livsvisdom eller sunt förnuft lika gärna kan ge. Men vem orkar vänta?
En av mina första ögonöppnare (som verkligen har förbättrat mitt liv avsevärt) var kunskapen om dysfunktionellt tänkande. Varje dag vet jag att jag uppfattar livet genom mina tankemönster. Och jag vet att tankar och perceptioner ibland är adekvata, och ibland inte. Jag försöker utforska mina grundläggande scheman och acceptera varför de är som de är. Jag har insett att jag trodde att jag tittade ut på världen genom en klar glasskiva. Nu vet jag den är mer som ett kyrkofönster eller en frostad fönsterruta.
Alltså, det är som att jag har på mig glajjor med inpräntade mönster, men som jag genom kunskap om dem, då och då kan tillåta mig att glömma på huvudet eller lyfta på och kika ut. Ibland kan jag skrapa lite med isskrapan på det frostade fönstret.
