Försök inte tysta din inre dialog

Oktober 2008.  En vän som jag träffar ibland ringer till mig, övertygad om att hon just passerat (den imaginära) gränsen mellan psykiskt sjuk och funktionellt frisk

-Är jag psykiskt sjuk? Du läser ju till psykolog. Jag vet att jag är galen nu. Jag hör röster i huvudet och de vill inte hålla tyst! Det är ett evigt surrande. Jag vill bara ha en stunds lugn och ro.

Självklart blir jag orolig. Röster i huvudet brukar räknas till ett symptom på schizofreni. Men var går gränsen mellan andras röster och den egna tanken? Är det inte bara fråga om intensitet, eller handlar det om vems rösten är?

Ann Heberlein skriver i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

I mitt huvud pågår ständiga debatter och samtal  och seminarier på ämnet ‘Vem är gud?’ ‘Ondskans natur’ och ‘Vad ska jag laga till middag?’. (…) Är det vansinne? Att höra röster? Inuti sitt huvud som ändå kommer från den egna hjärnan?

Det finns många saker jag lärt mig på psykologlinjen som jag önskar att jag hade vetat om tidigare. En av dem är det här om den inre dialogen. Att alla har den. Att yoga, pilates, mediation, alkohol och andra förströelser inte har det tomma huvudet som slutmål. Att tytnad inte är önskvärt.

När vi  höll ett seminarie om Mindfulness var det egentligen det enda jag ville säga, det absolut centrala i utövandet av acceptans och medveten närvaro. Att målet inte är ett tyst huvud, en tystad tanke. Det handlar bara om hur man förhåller sig till den inre evighetsdebatten mellan lust och förnuft. Den inre dialogen är helt nödvändig. Man misslyckas garanterat om man har  total tanketystnad eller det närbesläktade känslobefrielse som måle med en psykoterapi.

Personer med en borderlinediagnos sägs lidas av en fobi för alla sorters känslor. Att försöka tränga bort det som pågår ovanför näsan är ingen bra strategi.

Jag vet precis hur det är att lida av evighetslånga seminarier i hjärnkontoret… snälla rara hjärna, låt mig få en minut tystnad. Yogalärarinnans välmenande  mantra “låt tankarna fästa på moln som får dra förbi”  känns ironiskt när rösterna höjs och debatterna flerdubblas.

Det finns ingen absolut gräns mellan sjuk och frisk. Det är en konstruktion menar de flesta som filosoferar om det (framförallt Foucault…).  Det avvikande behövs för att definiera det normala. Det sjuka för att definiera det friska. Den inre dialogen är inget sjukdomstecken. Och det går inte att få tystnad. Det enda man kan göra är att ändra sitt förhållningssätt till dialogerna.

Det önskar jag att jag visste tidigare.

9 svar till “Försök inte tysta din inre dialog”

  1. anonym skriver:

    Intressant! Men vad är då definitionen på psykisk sjukdom? är det när man inte förstår att man är normal?
    Jag har haft precis de här tankarna många ggr när jag själv suttit i terapistolen i sällskap av mina diagnoser. Att allt bara är en konstruktion ändå och att min psykolog säkert är galnare än jag. Kan inte vara bra att vara sådär lugn ;)

  2. […] på Psykologifabriken skriver klokt om att inte försöka tysta sin inre dialog. Precis som Linda skriver så är detviktigt att iaktta och acceptera tankar precis som de är. […]

  3. Marie skriver:

    Så underbart sköna ord att läsa… Keep up!

  4. Puhakka skriver:

    Jag tror jag läste ett meditationstips en gång där man skulle föreställa sig varje tanke “som en tjattrande apa”.. Det hjälpte ännu mindre än molnen. :D

  5. Linda skriver:

    Puhakka: HAHAHA det var det bästa jag hört. Kan inte släppa den liknelsen. Jag tycker den var bra mycket tuffare än molnliknelsen!
    Hjälper dig att få distans till tankarna…? Att se dem som en tjattrande apa istället för objektiv sanning?

  6. John skriver:

    Det är ju en klassiker! Fast snarare hjärnans förmåga att spruta ur sig tankar som en tjattrande apa – än varje tanke som en apa, haha.

  7. Alexander B. R. skriver:

    Apropå detta läste jag en artikel om att den genomsnittliga individen har en förmåga att verbalt producera ca 150 ord/minut. Detta skall jämföras med hjärnan som snittar på ca 600 ord/minut. Inte konstigt att det kan vara svårt att hänga med i en konversation ibland. Det talar ju för att hjärnan liknas vid en tjattrande apa.

  8. Puhakka skriver:

    Linda: Apan (eller aporna) handlar nog om personliga preferenser. Min hjärna är alldeles för lättövertalad att spinna iväg och hitta på egna saker så föreställer jag en apa kommer den snart okontrollerat börja kasta bajs på annat i mitt huvud medan “jag” tittar på. Om nu den meningen är förståelig överhuvudtaget! Jag vet, rent intellektuellt att mina tankar inte är objektiv sanning, det är det där steget att få hela ens varande att inse det, ens kropp och undermedvetna. Växtlighet funkar för mig =) Träd och gräs och liknande, för att sudda bort mig själv.

    Och John: du har nog alldeles rätt. En ensam apa är dessutom mkt lättare att hantera när den löper amok, haha =)

    Alexander: Intressant fakta! Inte konstigt att det känns som jag håller på att explodera ibland, folk som stammar lär ju känna av det där groteskt mycket..

    Oj, ursäkta den långa kommentaren :D

  9. http://thewayimake.blogg.se/ skriver:

    tur att det finns sånna som du som skriver om sånt här :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.