Ann Heberlein och Saker som psykologlinjen lärt mig, men som jag önskar att jag vetat tidigare

I födelsedagspresent förra veckan fick jag etikforskaren och författaren Ann Heberleins fantastiska ” Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.  Så nu, hundra år efter att mediasvallvågorna om boken dragit förbi, läser jag den. Och idag lyssnade jag till reprisen av Heberleins sommarprat. Söndag = skrivdag. Det var meningen att jag skulle sitta och skriva effektivt från 10-17. “Rumpan på stolen” som en frilansande vän brukar säga för att motivera mig. Men Heberleins prat om det som är allra tyngst att förstå snurrade i huvudet och tvingade mig ut på en lång, helande Djurgårdspromenad istället.

“Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”  handlar om livet med en psykisk sjukdom, eller bara livet som människa. Eller, det är en bok om ångest.  Äsch det går inte att sätta en sådan etikett heller.  I sitt sommarprat sa Heberlein något i stil med (jag minns inte exakt)

“Det är skönt att läsa om andras personliga helveten. Då känner man sig mindre ensam. Men det är farligt att gräva ned sig i andras helveten för mycket.”

Bra att tänka på som blivande psykolog. Temat i Ann Heberleins sommarprat var saker som hon önskar att hon visste när hon var 15, när hon var 20 och när hon var trettio. Och så det som ska komma: det hon önskar att hon kommer att veta när hon fyller fyrtio. Jag lyssnade inte på vilken visdom som hörde till vilken ålder; men Heberlein ville lära sig själv att livet alltid blir bättre, att människor har goda avsikter och att livsglädjen kommer tillbaka när det gjort sorti.

Jag med mina 23 år har visserligen ingen imponerande samling med ålderrelaterade visdomar på lager… men det finns saker jag vet. Kunskaper om psyket som psykologlinjen lärt mig. Och en av de viktigaste, som jag verkligen hade behövt som yngre, är den dialektiska synen på känslor.

Det låter tillkrånglat, men är världens mest användbara sanning, om man bara kan applicera den på sitt eget liv. Dialektik är att försöka se att två till synes oförenliga företeelser kan existera samtidigt. För känslolivet blir det ungefär så här:

1. Det är bra att ge uttryck för, se, acceptera och känna alla sina känslor.

och

2. Det är bra att kontrollera sina känslor.

Vaddå, vad ska man göra då? Besvara förolämpningar med ett förstående leende? Gå ut och gå med stavar varje gång man inser det meningslösa i jordelivet? Som deprimerad vyssja sig själv till sömns med affirmationer från Amelia Adamo? Nej, såklart inte.

Jag för mig kan det innebära att lyssna på deppig musik en stund när jag är ledsen, och sedan aktivera mig på något sätt jag vet är oförenligt med fortsatt deppiga beteenden. Det kan vara att välja att umgås med tankar som stärker mig istället för de som drar ned mig. Att efter ett möte, skruva upp ljudet av framtidsoptimismen och och skruva ned självkritiken. Som att umgås eller träna när allt man vill är att retirera till sängen.

Enkelt förklarat kan man träna sig till att orientera sig bland de tusentals känslosvall och dundrande undertoner som genomsyrar psyket varje dag. För att sedan välja vilka känslor som är hjälpsamma för dig.  Det är att se de miljarder nyanserna i känslolivet istället för tonårssjälens och den olyckliga själens två enda positioner: ångest/lycka.

Ska man låta ilska och irritation pysa ut i en katarsisvulkan varje gång bussen är försenad?

Så har jag varit en gång, och jag vill aldrig dit igen. Det finns så mycket som psykologlinjen lärt mig, och dialektiken har hjälpt mig att börja överge den svartvita världsbilden för något betydligt mer komplicerat.

3 svar till “Ann Heberlein och Saker som psykologlinjen lärt mig, men som jag önskar att jag vetat tidigare”

  1. ma skriver:

    dina insikter känns ok,kloka men det känns tydligt att du lämnade allt därhän för att……tungt ,tröttsamt,promenadlängtan eller vad…

  2. Alberto skriver:

    Äh, lägg av att spela svåra. Linda är den mest begåvade gonnabeterapeuten ni sett. Jag skulle lätt betala halva min disponibla inkomst i timmen för att få hennes kloketer om 17 år.

  3. Martin Ström skriver:

    Du har samlat på dig en imponerande mängd visdom på 23 år, Linda! Följ din inre kompass, den pekar spikrakt i rätt riktining, vännen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.