Det är roligt att diagnostisera genusroller.  Det sätter liksom fingret på vad man förlorar (och vinner!) på att hålla sig till sitt könsutmärkta spår.  Någon sa att det finns så många diagnoser, att patologin tränger ut det normala. Jag tänker mer som Håkan Nyman sa första dagen på psykiatrikursen: när diagnoserna omfattar precis alla beteenden suddas gränserna slutligen ut. Mellan sjuk och frisk, och diagnostiserade och odiagnostiserade. Mellan genusroll och diagnos (?)

En tanke appropå det. Idag var jag på föreläsning av Anna Kåver.  Någon frågade varför de flesta som diagnostiseras med bordeline är kvinnor. Då nämnde Anna att det finns en evolutionär förklaringsmodell, s0m säger att kvinnor som haft denna sårbarhet eller instabilitet har haft en större överlevnadschans genom historien.

Att vara emotionellt påverkbar har ett överlevnadsvärde, det är ju otvetydigt så.  Men att ständigt befinna sig i ett känslomässigt inferno, kan det öka chanserna att föra sina gener vidare? Och är det fortfarande så?