ADHD? Nej, jag är bara adaptiv!

Lite tillspetsat: Har jag adapterat till informationssamhället eller har jag en diagnos?

Jag upplever mig ha uppmärksamhetssvårigheter.  Och jag tror att jag alltid har alltid haft dem. Jag fick ha extra samtal med fröken när jag gick i 2:a klass om varför jag var så slarvig. Min smarta snälla fröken placerade mig emellan två snälla pojkar i klassrummet. Tyvärr var effekten bara att jag förstörde koncentrationen för dem också. Jag minns hur det kliade i benen, huvudet och överallt så fort jag var tvungen att sitta still och vara passiv. Jag minns det så väl för det har nämligen aldrig försvunnit. Det är bara att jag har en del vassa strategier för mina svårigheter nu. De ska jag återkomma till i ett annat inlägg.

Svårigheter är nästan ett för snällt ord.  Nedsättningar, funktionshinder i uppmärksamheten snarare, funktionshinder i livet! Jag har ingen diagnos och har aldrig blivit utredd.  Jag behöver kanske ingen heller. “Det har ju gått så bra för mig” säger alla och suckar jag när jag vill förvarna om min brist. “Du kan knappast ha något problem!” säger de innan de vet.

Mina uppmärksamhetsbrister har alla som känner mig väl fått känna på.  De ser hur jag somnar på lektioner om jag inte fått orera själv, de plågas av att jag får glasblick när de berättar något viktigt för mig som jag inte förmår lyssna på. I grupparbetet måste jag bestämma och skriva för att inte bli ditraherad av något i omgivningen.  Jag ramlar och slår mig hela tiden och kan inte lyssna koncentrerat en enda minut på föreläsningar som inte är megaintressanta. Jag spiller ner kläder. Jag bryter röda trådar i samtal. Listan kan göras oändlig men det här är ingen bikt. (eller?)

Jag skäms för min stora svaghet men samtidigt är jag stolt på nåt vis.  Jag kan faktiskt prestera enormt mycket om jag bara får göra på mitt sätt.  Jag har en miljard strategier som gjort att jag kan genomföra ett jobb (plus rätt klassbakgrund, skolgång, etnicitet etc). Alla människor har förstås begränsningar, jag vet inte om min är normal eller extra stark, men spelar roll.

Jag har kommit på en grej som kanske kan förklara lite av mitt beteende. Eller snarare, två smarta kvinnor i min omgivning har gjort en liknande analys, oberoende av varandra.  Jag var på möte hos Lena Forssén på Natur & Kultur om en neuropsykologibok som jag lektörsläst (Ramachandran!) och berättade i förbifarten att jag varavde mellan tre neuroböcker under läsningen. Torkel Klingberg, Ramachandran och en ytterligare som jag inte minns just nu (ADHD!) Jag sa att det är natruligt för mig att läsa så, för att få olika perspektiv och inte bli för uttråkad. Då sa Lena nåt i stil med “Det kanske är så för er som vuxit upp med internet, att ni blir utråkade av att bara läsa ‘en röst'”  Jag funderade över det länge.  Häromdagen pratade jag med min handledare Gabriela Marcovic på Danderyds Sjukhus om mitt fenomen (som jag delar med många andra i min ålder!) och hon introducerade en ny teori för mig.

Kanske är min uppmärksamhetsprofil inte fel, utan bara adapterad till det urbana informationssamhället?

Vet ej! Det är väl aldrig adaptivt i relationer att vara en riktigt värdelös lyssnare men jag undrar om inte min uppmärksamhetsgrej gör mig funktionell i samhället? Några exempel

Jag är asbra på:

Läsa, titta på TV, blåsa håret, prata samtidigt

Samtal med många i högt tempo

Prata med många samtidigt

Uthållighet när jag är motiverad

Arbeta med flera texter samtidigt, med twitter och Facebook på i bakgrunden

Snabb och koncentrerad hastighet när det gäller

Uthållighet vid självvalda uppgifter

Jag suger på:       

Lyssna när en person pratar långsamt (om det inte är patienten då är jag så aroused)

Läsa en bok

Skriva på en text

Lyssna på en lugn föreläsning

Tänka tyst, länge

Hålla mig vaken på föreläsningar

Långsamma uppmärksamhettest

Uthållighet vid tråkiga uppgifter

 Brasklapp:  Jag vet, man ska inte använda diagnoser i onödan, men om ni vill testa min uppmärksamhet, kom hit och gör PASAT eller kodning eller RUFF på mig och se hur det blir.

 

          

 

5 svar till “ADHD? Nej, jag är bara adaptiv!”

  1. Anna-Belle skriver:

    sjukt(ett älskat ord på svd ;P ) intressant! man utgår från att folk är mer lika än vad dom egentligen är, t ex så har jag ett stort behov att göra ingenting, något jag får ut väldigt mycket av, men du KAN INTE göra ingenting.

  2. Anna-Belle skriver:

    eller ännu hellre att inte tänka på någonting, som meditation exempelvis, det rensar mitt sinne och jag får en bättre insikt om vem jag är och vad jag vill, må det låta hur flummigt som helt

  3. Emily skriver:

    jag har aldrig märkt att du vill skriva och bestämma på grupparbeten…. ;)

  4. Malin skriver:

    När du listar upp dina svagheter respektive styrkor känner jag igen mig något enormt. Vi är nog mer lika än jag tidigare insett. Jag blir understimulerad och gör en massa slarvfel i mitt arbete om det är för lugnt. Jag måste göra tusen grejer samtidigt, annars blir jag loj och oansvarig.

    Typiskt.

  5. Alexander B. R. skriver:

    Multi-tasking har dock visat sig vara kostsamt eftersom det tar tid att skifta från en uppgift till en annan. Men med tanke på att det numera nästan är ett krav så kan man anta att bättre användargränssnitt kommer att göra det lättare att multi-taska i framtiden! Så här säger en studie som publicerats av APA: http://www.apa.org/releases/multitasking.html

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.