Inom psykiatrin och psykologin förlitar vi oss på DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) för att bedöma huruvida någon är psykiskt sjuk. Intresset för det psykiska välbefinnandet har under decennier lyst med sin frånvaro. En grupp forskare inom positiv psykologi har dock under det senaste årtiondet utvecklat ett komplement till DSM, ett så kallat icke-DSM (un-DSM) som utgår från våra VIA (Values In Action) karaktärsstyrkor. När valideringen av den svenska översättningen av VIA är klar ser jag inte längre någon anledning till att inte använda icke-DSM som ett komplement till DSM, för att förstå hela människans fungerande, så väl toppar som dalar. På så sätt kan vi också ge den bästa behandlingen.
DSM är framtaget av APA (American Psychiatric Association) för att underlätta vid diagnosticering av, kommunikation om och behandling av personer med olika psykiska störningar. DSM består av fem axlar som bedömer psykisk sjukdom, personlighetsstörning, somatisk sjukdom, psykosociala problem och funktionsförmåga. För mig är kategorisering av människor under olika diagnoser problematiskt i sig. En del i att begränsa människans fungerande enligt DSM är att inte också fokusera på hennes styrkor och psykologiska välbefinnande för att göra en rättvis bedömning och kunna ge den mest adekvata behandlingen.
Det är när vi kan använda oss av det komplexa i att en psykiskt sjuk människa också har styrkor som kan vi hjälpa dem att utnyttja styrkorna i behandling. Många bedömare skulle säkert säga att dem redan gör det, men det inte görs systematiskt, utan som en del i en större helhetsbedömning. Fokus ligger fortfarande på vad det är som är sjukt. Genom att använda VIA karaktärsstyrkor som ett komplement får vi ett bedömningsinstrument som det bedrivits mångårig forskning på, som är anpassat för att komplettera DSM och justerat att passa oavsett kulturella, religiösa och generationsskillnader.
De fem styrkor som är resultatet av testet är ens egna signaturstyrkor. Det innebär inte att vi har bara dessa styrkor och inga av de andra, utan att att det är dessa fem som vi känner mest livstillfredställelse när vi använder oss av. Det kan vara t ex nyfikenhet, iver, rättvisa och lekfullhet. Forskning på VIA karaktärsstyrkor har visat att de människor som använder sig av sina styrkor bl a känner sig mer autentiska, har lättare att nå sin mål, känner sig mindre deprimerade och mindre stressade.
Utmaningen i att använda VIA som komplement vid diagnosticering är att hitta aktiviteter, situationer och omgivningar där personen på ett ganska enkelt sätt kan använda sig av sina styrkor. För även om vi har styrkorna, så måste vi träna dem regelbundet för att de inte ska tappa i styrka. Kanske kan till och med en del av depressionen, ångesten, relationsproblematiken, ätstörningarna eller sömnsvårigheterna ha sin grund i att personen inte har förmågan att använda sig av sina styrkor i det sammanhang hon befinner sig.
Tal Ben-Shahar menar att en av grundstenarna i välmående är att vi vågar inbegripa alla våra känslor och inte kväva någon i tro om att känner vi dem inte så finns dem inte. Ofta handlar det om att inte kväva känslor som sorg och ilska, men jag menar att det, speciellt för psykiskt sjuka, är lika viktig att inte kväva glädje, tacksamhet och autencitet.
Slutligen vill jag bara säga något om de kommentarer som kommit in på inlägget om Pheobes altruism. En fråga som kommer upp är vad som är äkta altruism? Kan även handlingar med en baktanke vara altrusitiska? Och kanske är det som Louise skriver: Men det finns säkert människor som Joey, som utför goda handlingar endast för att de då mår bra, men semantiskt sett är det inte en altruism. Och i och för sig är det ju också goda handlingar eftersom de har goda konsekvenser, så fler Joeys i världen vore inte dumt det heller. Jag tror att det är viktigt att vi inte etiketterar alla icke-altruistiska handlingar som dåliga, och att de flesta handlingar nog innehåller delar av både altruism och egoism.
