Varifrån kommer musik?

Det är inte svårt att förstå varför vi äter, dricker, pratar eller ligger med varandra, eller varför evolutionen har försett oss med olika förmågor att tillfredsställa dylika behov. Det finns däremot en aktivitet som människor ur alla kulturer, sedan urminnes tider har ägnat sig åt, och som evolutionsteoretiker har haft problem med att förklara ända sedan Charles Darwin 1871 gjorde ett något uppgivet försök. I sin andra bok “Människans härledning och könsurvalet” skriver Darwin: “Då varken glädjen eller förmågan att frambringa musikaliska toner är några förmågor, vilka leda till den ringaste direkta nytta för människan med hänsyn till hennes vanliga levnadsvanor, måste de räknas bland de hemlighetsfullaste, varmed hon är utrustad. Det finns, ehuru i ett ganska ofullkomligt och som det tycks, nästan fördoldt tillstånd hos alla människoraser, även hos de vildaste; men så skiljaktig är de olika rasernas smak, att vår musik icke skänker vildar det minsta nöje, och att deras musik förekommer oss förskräcklig och oförnuftig”.

Darwin ansåg att mänsklig musikalisk verksamhet bäst betraktas som parallell till andra djurarters dans- och sånguppvisningar, vilka har det tydliga syftet att honan ska kunna välja ut en hane med goda genetiska anlag att para sig med. Andra förslag på evolutionära funktioner som framförts sen dess är musikens positiva påverkan på gruppsammanhållning exempelvis vid krigsföring, att musik/sång är en föregångare till språk, samt musikens lugnande effekt på spädbarn. Även om det är lätt att komma på dylika praktiska användningsområden som kan tänkas ha fyllt en funktion även under stenåldern, är det svårt att visa att musik faktiskt är en direkt konsekvens av biologisk evolution och därmed skulle finnas till oberoende av kulturella arv. Att musik i någon form tycks ha förekommit i alla kända kulturer är ett tecken på en genetisk bas. Musikaliska uttryck skiljer sig visserligen stort åt över tid och plats, men exempelvis vaggvisor låter ungefär likadant oavsett vart i världen man sjunger dem. De går långsamt, är repetitiva och har melodier med en speciell fallande tonhöjd.

Man skulle även kunna tänka sig att musik är en slags biprodukt, kombinerad av en mängd olika mänskliga förmågor, vilka var för sig har sin egna evolutionära funktion. Att uppfatta rytm och tonhöjd är exempelvis bra för att uppfatta olika egenskaper hos föremål i rummet (riktining, vilket djur som springer bakom krönet etc.), eller för att tyda känslomässiga uttryck i andra människors röster. De områden i hjärnan som vi använder för att lyssna på och utöva musik, tycks också förutom att sammanfalla med områden som behandlar ljudinformation i allmänhet, särskilt överlappa de som används för språk.

Referenser:

Darwin, C.(1871). Människans härledning och könsurvalet. http://sv.wikisource.org/wiki/Menniskans_h%C3%A4rledning_och_k%C3%B6nsurvalet

McDermott, J. (2008). The evolution of music. Nature, 453, 287-288 doi:10.1038/453287a

Foto: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Charles_Darwin_statue_5665r.jpg