Frågan kom upp när jag blev intervjuad av trevliga Nadja Ljunggren häromdagen. Nadja skriver på en ny lärobok i Psykologi till gymnasiet.

Hippt är ett fult begrepp,  nästan lite förminskande, jag vet, men jag kan inte beskriva det som händer på ett bättre sätt. För givetvis tycker jag själv att det är underbart att psykologisk forskning får större plats i media än förut. Jag ser gärna mina förebilder inom psykologin som rockidoler. Min vision är att hela samhället och dess institutioner ska bygga på den kunskap som psykologin givit oss. För mig är det alltså inget mysterium att psykologin fått ett sådant uppsving de senaste åren. Jag är snarare förvånad att det inte skett tidigare. Att jag som frälst känner på det här viset är en sak, men detta enorma mediala genomslag, var kommer det ifrån? Pengar att tjäna, psykologin som ny religion eller vad kan det vara?

När jag träffar nya människor, brukar jag alltid vänta lite med att avslöja mitt framtida yrke. Så kanske det flesta gör, försöker visa sin personlighet i god tid innan man får en massa projiceringar och fördomar att relatera till. Den vanligaste reaktionen jag sedan får när jag berättar att jag läser till psykolog är:

“Det vill jag också bli”

Jag vet inte  psykologins hipphet är avgränsad till innerstadsbor från medelklassen eller om det “sipprat ned” till resten av samhället. Många snackar slentrianmässigt om att det är en så kallad amerikanisering av samhället som gjort psykologin och dess företrädare så poppis. (Det menlösa begreppet amerikanisering känns för övrigt så betydelselöst, slappt och fungerar bara som en ursäkt för verklig analys av trender precis som begreppet “etnocentriskt synsätt”  ,slött använt, effektivt avlivade alla intelligenta seminarier när jag läste statsvetenskap.) Hur som helst.

På Carmen, det sunkigaste haket på Södermalm, träffade jag en bekant som skränade ut att alla psykologer han någonsin träffat är “störda i huvvet” och att jag måste erkänna det. Min motivation att stå kvar och lyssna på pappskallen var inte jättestor.  Men så..plötsligt förklarar killen att han själv söker till psykologlinjen i höst. Han drivs av att vilja göra det annorlunda och bättre själv. Han vill ,föga förvånade, hjälpa.

Jag har funderat över lite olika anledningar till att det är så sjukt poppis att läsa till psykolog

1. Psykisk ohälsa är inte läskigt eller tabu längre.

Att vara psykolog ses som att jobba med människor, inte med sjuka. Psykopatologin har fått mindre plats i media och populärkultur än det friska, hälsovårdande och normaliserade terapin.

2. Nu för tiden är Du är ditt yrke

I tider när vi definieras efter vårt yrkesval, vad passar bättre än klurig, akademisk, intellektuell människokännare?

3. Populärkulturen har omfamnat psykologin

In treatment, Tell me you Love me, Sopranos etc, etc.

Är det någon som kan bringa klarhet i detta för mig?