Här på Valbloggen har du tidigare kunnat läsa om maximizing och satisficing och fenomenet paradox of choice. Det är sedan länge klart att vissa tenderar att fokusera mer på att maximera sin lycka (maximizing), medan andra nöjer sig med det som är tillräckligt bra (satisficing). De som strävar efter att maximera sin lycka har också har en tendens att vara mer missnöjda med sina val. Ett missnöje som innebär hinder på vägen mot flourishing.

Nu ska vi gå ett steg djupare och se hur människor kan påverkas att fokusera på att maximera sin lycka eller att nöja sig med det som är tillräckligt bra. Vi lär oss att använda framing för maximizing och satisficing.

Förhållandet mellan maximizers och satisficers är ibland krångligt. Det beror på vilket perspektiv vi väljer att ta. Ibland kan det vara så att maximisers faktiskt har objektivt bättre situationer. En studie som följde en grupp studenter både innan och efter deras examen, såg exempelvis att maximisers faktiskt tjänade mer pengar än satisficers. Men, pengar är uppenbarligen inte allt. Trots den högre lönen var de mindre nöjda med sitt jobb.

Här kommer förhållandet mellan inre och yttre motivation in. Maximizers tenderar att fokusera mer på yttre faktorer, exempelvis lön och bonusar. Satisficers tenderar att fokusera på inre faktorer, som meningsfullhet och värderingar.

Ända sedan man började utforska fenomenet med yttre och inre motivation har det stått klart att yttre motivation ofta kan hämma, eller ta över, den inre motivationen. Ett exempel är att personer som varit volontärer och sedan gått över till att vara anställda vid samma organisation ofta upplever att jobbet känns mindre meningsfullt efter skiftet.

Det här har betydelse för människors prosociala beteende, om de beter sig vänligt gentemot andra. Prosocialt beteende är ett steg på vägen mot flourishing, både för den som ger och den som tar emot. Vi mår helt enkelt bättre av att ge och hjälpa andra. Därför vill man ibland belöna människor som beter sig prosocialt. Det är dock svårare än man kan tro.

Många gånger vill man belöna prosocialt beteende med yttre faktorer, som pengar eller presentkort för att donera blod eller skattelättnader för att köra en miljöbil. Dan Ariely och hans kollegor har undersökt effekten av detta, både i labb- och fältstudier. Slutsatsen är att människor som får en yttre belöning för att bete sig prosocialt ofta tappar motivationen om belöningen senare försvinner.

Om en person söker maximising eller satisficing beror på många olika faktorer. Dessutom varierar det ofta från situation till situation. Det berör till stor del på hur vi ramar in, eller framar, situationen. Om en person får fokusera på yttre belöning ökar tendensen att vara en maximiser. Men, om vi i stället ramar in ett jobb, en uppgift eller ett beslut med fokus på inre belöningar, kommer de flesta att vara satisficers.

Så, ett tips till alla ni som vill hjälpa andra till mer flourishing är att fokusera på inre motivation, för att locka fram satisficern hos personen du vill hjälpa.

Sammanfattning:

• Människor tenderar att göra sina val antingen som en maximizer eller satisficer.

• Satisficers har närmare till flourishing, då de kan fokusera vad de har, snarare än vad de saknar.

• För att motivera människor till satisficing och större flourishing, bör vi fokusera på inre motivation, snarare än yttre.

Referenser: Ariely, D., Bracha, A., & Meier, S. (2009) Doing Good or Doing Well? Image Motivation and Monetary Incentives in Behaving Prosocially. American Economic Review. Vol. 99, No. 1, 544-555

Iyengar, S. S., Wells, R. E., & Schwartz, B. (2006) Doing Better But Feeling Worse. Looking for the “best” job undermines satisfaction. Psychological Science. Vol. 17, No. 2, 143-150

Du kan göra vardagen enklare, effektivare och bättre för människor. Vill du veta hur? 
Kontakta Beslutsbyrån.