Innan vi fördjupade oss i begåvning och intelligensens mysterier hade vi en klar och fördomsfull uppfattning om hur en mycket intelligent person såg ut och betedde sig. Det var nästan alltid en person av manligt kön, sittande på en snurrstol nere i en mörk svettdrypande källare.

Kanske ägnade han sig åt att löda kretskort eller knacka datorkod. Ibland djupt försjunken i ett rollspel eller ett parti schack. Hans vänner, de få han lyckats skaffa sig, var alla av samma sort. Finniga, otvättade och med en social intelligens motsvarande en djuphavsmussla. Att intelligenta skulle känna utanförskap och till och med vara socialt missanpassade är en vanlig föreställning i samtida populärkultur. Brenda i den amerikanska tv-serien Six feet under har exceptionella 185 i IQ, men misslyckas i både arbete och privata relationer. I den svenska tv-serien Graven är Nina Molander den geniala rättsläkaren med alkoholism och ett havererat privatliv i bakfickan.

Men nidbilden av den intelligenta imbecillen stämmer dåligt överens med verkligheten. Tvärtemot vad många tror, finns ingenting som säger att förmågan att manövrera och förstå sin omvärld skulle begränsas till att hjälpa oss lösa matematiska formler. Vår sociala omvärld är superkomplex. Hjärnforskare misstänker att den mänskliga hjärnans mest avancerade delar, frontalloberna, utvecklats genom evolutionen för att hjälpa oss att hantera de komplexa sociala förhållanden som livet i en familj och stam innebär. Personer som har kvicka synapser är i själva verket både friskare, lyckligare och mer socialt framgångsrika än sina mindre problemlösande systrar och bröder.

– Människor med hög IQ har fördelar på precis varenda område vi känner till i livet. Inklusive livskvalitet och livslängd, säger Richard Nisbett, professor i socialpsykologi vid University of Michigan och författare till boken Intelligence and how to get it.

Han får medhåll av Sara Henrysson Eidvall, chefspsykolog på svenska Mensa, föreningen för högintelligenta.

– Ja, så är det, intelligenta lyckas bättre socialt. Livet består av en räcka problem som behöver en lösning. Det finns till och med forskning som visar att personer med hög IQ skiljer sig färre gånger än andra, säger Sara Henrysson Eidvall.

Intelligensforskningen visar att i princip allt – hälsa, relationer, arbete och social anpassning – samvarierar med IQ. Förmodligen för att de flesta uppgifter i livet involverar omdöme eller förmågan att kunna lära sig uppgifter.

Nya forskarrön tyder på att låg intelligens till och med är en riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdomar, nästan i samma storleksordning som cigarettrökning. Dessutom mår diabetessjuka med hög intelligens bättre än mindre lyckosamma problemlösare.
– Om du har en högre begåvning så är det lättare att handskas med sjukdomen diabetes, som en en komplicerad sjukdom att sköta med analyser och provtagningar, säger Sara Henrysson Eidvall.

På gruppnivå är det alltså troligt att de allra mest intelligenta både har fördelen att vara fysiskt friska och socialt välfungerande. Men det är viktigt att komma ihåg att forskningen bygger på samband, inte orsaker. Och resultaten säger fortfarande ingenting om en enskild individ.

Men den intelligenta urtypen är ingen källarnörd. Det är långt mer sannolikt att hon eller han både är festens medelpunkt, aktiv i Greenpeace, lyckligt gift och chef på en reklambyrå. Den intelligenta är mer lik den förtjusande läkaren Elliot i Scrubs eller presidentens charmanta pressekreterare CJ i Vita huset.

Att vara en effektiv problemlösare tycks ge en människa fördelar på alla plan i livet.

Richard Nisbett, professorn i socialpsykologi på University of Michigan tycker att det är viktigt att problematisera resonemanget.

– Personer med hög IQ når generellt högre framgång, men det är inte något orsakssamband vi talar om. Personer med hög IQ har ofta högre socioekonomisk status och ges fler fördelar i samhället.

Jan Alm, psykolog och specialist i neuropsykologi, har lång erfarenhet av begåvningstestning och dess begränsingar. Han berättar om en pojke som klarat mycket avancerade tester, men som ändå hindrades från att utnyttja sin begåvning.

– Han klarade inte sitt jobb, inte sina studier, ingenting. Det berodde på dystymi, en slags lågintensiv depression. Begåvning är en viktig faktor, men det finns motivation, social förmåga, emotionell status och annat som också avgör hur det går för individen. När vi använder intelligensbegreppet ser vi bara en del av verkligheten, menar Jan Alm.

Anna Malmsten, som jobbar med att utreda barn och ungdomar, betonar också de psykologiska begåvningstestens begränsningar.
– Verkligheten ser ju inte ut som en testsituation. När vi ska använda alla våra förmågor är det på en högre, mer komplex nivå. I en testsituation gör du en sak i taget, tydligt avgränsad med tydliga instruktioner. I ditt vardagliga liv ser det inte ut så. Där krävs det att du ska kunna använda de här förmågorna målinriktat och strategiskt, samtidigt som du ska läsa av andra. De barn vi utreder presterar ofta rätt okej, men har ändå stora funktionshinder i verkligheten. Vi kan vara duktiga på att renodlat se vilken funktion ett visst test mäter, men det är ett väldigt långt steg att kunna omsätta det i konsten att leva.

Men varför har då vissa av oss så mycket lättare för att lösa problem än andra? Det leder oss tillbaka till den urgamla frågan om arv och miljö. Psykologer och psykologiforskare som hävdar att IQ är en opåverkbar, nedärvd egenskap och de som menar att miljön i allra högsta grad bidrar till skillnaderna i resultat har fortsatt bråka ända in på 2000–talet. Några av de biologistiska företrädarna har under 1900–talet gjort sig skyldiga till otäcka historiska misstag som att stödja tvångssteriliseringar och att avvisa immigranter med låga testresultat. De har också beskyllts för att försöka slå fast att rådande samhällsordning är biologiskt grundad – eftersom vita män med akademisk skolning hamnar högst i många IQ–mätningar, så skulle det enligt den logiken te sig rimligt att andra etniska grupper, kön och sociala klasser ska ha mindre att säga till om.

Richard Nisbett, psykologiprofessorn från University of Michigan tycker att forskning som går ut på att visa att olika grupper har olika genetiska förutsättningar för begåvning är trams..

– Skillnader mellan svarta och vita amerikaners resultat på IQ–test har ingenting med biologi och allt att göra med miljöpåverkan. Vad skillnaderna mellan asiater och vita beror på vet vi inte ännu, men troligt är att skillnaderna egentligen knappt finns. Skillnaderna mellan män och kvinnor är minimal, särskilt i samhällen som utbildar kvinnor i samma utsträckning som män. Kvinnors lilla övertag när det gäller det verbala och mäns lilla övertag när det gäller spatiala uppgifter kan möjligen ha en biologisk bas, säger professor Nisbett.

Och minns att testen från början konstruerats för att mäta det som framgångsrika vita män betraktar som begåvning.

De psykologer som betonat miljöns betydelse har under det förra seklet hamnat i bakvattnet. Deras försök att hitta rätt stöd och hjälp för personer som får låga testresultat har i de flesta vetenskapliga sammanhang misslyckats. Men på 2000-talet har ny forskning visat att miljöpåverkan kan vara större än man tidigare lyckats visa..

– Ett barn som adopteras från en påver miljö till en familj med rik stimulans kan höja sin IQ med 15 poäng, säger professor Richard Nisbett.

Barn som föds först i en syskonskara har ofta några IQ–poäng högre än sina småsyskon: mer uppmärksamhet, utvalda åldersanpassade leksaker och böcker, kanske till och med noggrannare matvanor ökar i någon mån vår framtida problemlösningsförmåga.

– Det finns olika sorters dataspel där man kan träna upp arbetsminnet och snabbhet. Och för äldre så har fysisk träning ett bevisat och ganska stort inflytande över intellektuella förmågor, säger professor Nisbett.

Konditionsträning har visat sig ge högre IQ och god omvårdnad under ett barns första år kan kompensera för IQ–sänkande miljöpåverkan under en graviditet – som hög stress, miljögifter, extrem lakritskonsumtion, högt alkohol- eller narkotikaintag eller dålig kost. Forskarna vet inte säkert hur mycket av din IQ som beror på arv respektive miljö. Troligen bestäms varje persons potential redan i befruktningsögonblicket med ett spann, eller en botten och ett tak, som begränsar hur mycket miljön kan sänka eller höja din intelligens. Miljöfaktorer börjar sedan påverka redan i fosterstadiet och fortsätter att spela en viktig roll för din IQ under hela livet.

För varje generation blir världens befolkning smartare och smartare, i alla fall enligt resultaten på intelligenstest. Ungefär tre poäng ökar det genomsnittliga IQ–värdet varje decennium, och skalorna justeras därefter. Det innebär att ett normalbegåvat resultat för 75 år sedan motsvarar vad vi idag skulle kalla mild mental retardation eller begåvningshandikapp. Den här tendensen kallas för Flynn–effekten efter statsvetaren som upptäckte den, James R. Flynn.

Enligt en teori kan Flynn–effekten kanske förklaras av att dagens samhället i sin helhet har blivit mer komplext för den växande människan. Ett barn som växer upp i dagens informationsspäckade globala samhällsklimat möter mer intellektuella utmaningar, fler komplexa problem och högre krav på mer abstrakt resonerande. Faktorer som också kan spela in är att vi under flera decennier har ätit mer näringsriktig mat och haft bättre mödravård. Barns tidiga erfarenheter av dataspel antas också spela stor roll. I många dataspel tränas barnen i många grundläggande förmågor: problemlösning, att lägga upp strategier, testa hypoteser och ta snabba beslut utifrån den information som finns tillgänglig.

Sara Henrysson Eidvall, chefspsykolog för Mensa, är dock osäker på om Flynn–effekten verkligen innebär att begåvningsnivån stiger i samhället.

–Men vi klarar begåvningstesten bättre och bättre.

Sara Henrysson Eidvall låter oss åtminstone bevara en fördom om våra högintelligenta medmänniskor, innan vi slutar:

– Mensa är egentligen att likna vid en handikappförening. Det finns stundtals en barnslig glädje över att inte behöva förklara sin skämt för de man umgås med. Stämningen är inte typ ”vi är bättre än andra”. Det är bara glädje över att få dela sina skämt med några som förstår.

– Jag hoppas att definitionen av intelligens blir bredare de närmaste åren, säger Robert Sternberg, som forskar om kreativitet och intelligens vid Tufts universitet utanför Boston.

– Jag förespråkar gärna visdom. Det handlar om att använda sin intelligens och kunskap för vårt gemensamma bästa – inte om att driva sina egna intressen på andras bekostnad.

Flickan med den busiga frisyren visar sig prestera på en låg, svagbegåvad nivå i skolpsykologens sammanställning av testresultaten. Hon sitter med sin pappa och lyssnar förstrött på resultatet. Tittar ut genom fönstret när psykologen berättar att hon har svårt med många uppgifter i skolan, att hennes förmåga att lösa nya problem och handskas med komplicerade eller mer abstrakta uppgifter är lite sämre än hennes jämnårigas. Klassläraren lyssnar uppmärksamt på vad flickan kan behöva för att bättre hänga med i undervisningen och kanske stanna kvar på fler lektioner än i dagsläget. Pappan ser beklämd ut, flickan själv låtsas inte bry sig.

– Jag ska jobba på ett vårdhem när jag går ut skolan, säger hon. Vad har jag för nytta av att räkna ekvationer där?
Robert Sternberg skulle kanske hålla med om han hörde.

– Vi behöver inte mäta folks IQ. Vad som skulle hjälpa är att öka människors förmåga att tänka kreativt, analytiskt, praktiskt och vist. Det är förmågor som behövs i den verkliga världen, säger Sternberg.

Text: Linda Backman & Jenny Rickardson
Illustration: Amandah Andersson
Publicerades ursprungligen i Modern Psykologi, detta är del 3 av 4. Läs del 4 här.