Hur kommer det sig att få psykologer uttalar sig i media, och nästintill ingen psykolog kommenterar psykologin bakom lycka och välmående? I förra veckan anordnade Psykologsällskapet seminarium om psykologens roll i media, med Jonas Mosskin och Jenny Klefbom som gäster.
I seminariet framkom tydligt att det råder brist på psykologer som uttalar sig i media om olika företeelser. Extra märkbart blir det på området lycka, där det finns en bred spridning på personer som uttalar sig, men där få är psykologer. Ändå har psykologin de senaste 15 åren intresserat sig för att kartlägga vad som fungerar på gruppnivå när det kommer till att leva ett mer välmående liv. Övningar ur området positiv psykologi har inte stöd för att fungera behandlande i en psykoterapi. Däremot finns stöd för att de kan fungera stärkande för en normalfungerande population. Något som miljöpartiet tagit fasta på sedan ett par år tillbaka. Frågan blir då: varför har politiker lätt att ta medialt utrymme i frågan om människors väl och ve, men inte psykologer? Kanske är det vår analytiska styrka i att se helheten som gör att vi så lätt fastnar i “det beror på”-fällan, och därför inte vill uttala oss överhuvudtaget.
Den eviga frågan om vad som gör människan lycklig är något som de allra flesta kan relatera till och därför även kommentera. I flera fall är det bra för förståelsen av lycka att diskussionen förs av flera röster. Men om jag som läsare vill ha råd baserade på forskning istället för kändisskap lyser expertuttalandena med sin frånvaro. Både då det gäller frågan om lycka såväl som andra psykologiska fenomen.
Så varför vill inte fler psykologer engagera sig på samhällsnivå, exempelvis genom att göra uttalanden i media?