Kronprinsessan och prins Daniel. Sicket par! Äktenskapstycke rakt igenom (förutom möjligtvis det faktum att hon har blått blod och han rött, men det syns ju inte). Samma haka, samma hårfärg, samma hållning. De ger uttrycket ”lika barn leka bäst” ett ansikte. Fråga vem som helst (som inte är med i Republikanska Föreningen) om de inte är det mest föredömliga paret och du skulle få ett rungande ja till svar. Till och med forskningen stöder faktiskt helhjärtat Vickan och Daniel. Hur då, undrar du kanske?

Tvärtemot myten om att ”opposites attract” är det att söka sin lika/like som är det vinnande konceptet när det gäller relationer. Yin och Yang, en saknad pusselbit, någon som ska komplettera oss och göra oss hela har visat sig vara idealiskt att skriva filmmanus kring, men verkligheten ser annorlunda ut. Att i stället så långt det är möjligt likna sin partner förutsäger inte bara initial attraktion utan även stabilitet och lycka i ett förhållande. Likheten gäller personlighet såväl som attityder och värderingar. Egenskapen noggrannhet är tydligen särskilt avgörande för hur tillfreds ett par är. På den punkten är det visst svårt för både Yin (som lägger smutsiga strumpor överallt) och Yang (som plockar upp strumporna efter Yin) att vara riktigt lika nöjda med upplägget. Det är till och med så att det finns en så kallad linjär funktion när det gäller vår attraktion till likheter, vilket gör att det är dubbelt så sannolikt att vi attraheras av någon som vi håller med om sex av tio saker, än någon där vi bara håller med tre av tio.
Om du är singel och sökande kan kanske vetskapen om detta som bäst ändra ditt sätt att se på potentiella partners, och hindra dig från en och annan onödig nit. Gå mindre på saknade pusselbitar och mer på karbonpapper alltså. Tänk Vickan (som prydligt lägger strumporna i tvättkorgen) och Daniel (som gör likadant med sina) i totalsynk. Inget Yin och Yang där inte.

Text: Åsa Krey, psykolog
Läs mer: 50 Great Myths of Popular Psychology. Shattering Widespread Misconceptions about Human Behavior. Lillienfeld, Jay Lynn, Ruscio & Beyerstein (2010).
Text: flickr.com/digitalshotgun