Förra veckan fick vi äntligen svaret på något som många av oss funderat över länge. Cyklisten Lance Armstrong erkände att han under sin karriär dopat sig vid ett flertal tillfällen. Hans sju totalsegrar i Tour de France är alltså resultatet av ett mångårigt fuskande. Innan du hoppar på “hat-tåget” och dömer ut Armstrong totalt så bör du titta på klippet ovan där beteendeekonomen Dan Ariely ger sin förklaring till cyklistens fuskande.

Dans tre slutsatser som kastar ljus på Armstrongs fuskande
1) “Alla gör det”: Det verkar finnas en outtalad norm bland cyklister att alla dopar sig. När sådana normer råder är det väldigt lätt att försvara sitt agerande. Olaglig nedladdning är ett liknande exempel på hur ett olagligt beteende rättfärdigast med att det är något alla gör.

2) Stora fusk börjar småskaligt: Dan kunde inte få tag i Armstrong men han har pratat med ett par andra tävlingscyklister. Precis som alla andra “fuskare” som Dan intervjuat i sin forskning så berättar cyklisterna att dopningen började småskaligt för att långsamt växa till att bli en naturlig del av deras träning.

3) Rättfärdigar beteendet genom att göra gott på annat håll: I sin forskning kring oärlighet har Dan kunnat visa att människor har lättare att rättfärdiga sin oärlighet om deras fusk har ett högre syfte. Armstrong har till exempel donerat en stor del av sina vinst- och sponsorintäkter till cancerforskning. Kanske använde han detta för att rättfärdiga sitt fuskande?

Dan vill få oss att skifta fokus från individen och titta på hur samhället och grupper skapar incitament för oärlighet. Du som vill läsa mer om detta gör rätt i att skaffa hans senaste bok The honest truth about dishonesty eller börjar följa hans blogg.

Bild: flickr.com/drauh