Inom stressforskning talas det ofta om olika former av coping, det vill säga individens sätt att hantera en särskilt stressfylld eller hotfull situation. Enligt detta perspektiv antas en stressor utgöra en händelse som övergår våra inre eller yttre resurser, exempelvis ytterligare en arbetsuppgift på vårt överfyllda bord, vilken vi försöker att hantera genom att ta till diverse strategier. En del av dessa kan vara adaptiva, som att ta hjälp av sin omgivning eller planera och problemlösa, medan andra kan vara maladaptiva, som att undvika eller fly ifrån det som skapar stress eller oro.
Valet av copingstrategi har visat sig ha stor betydelse för hur väl vi lyckas hantera en stressor, men också för vårt välbefinnande. Att försöka gömma sig för det som väcker obehag har för det mesta en kortsiktig positiv effekt, men genom att blunda för problemet blir den långsiktiga konsekvensen ofta mycket värre. Fuschia Sirois, professor i psykologi vid Bishop’s University i Kanada, har visat att samma sak också gäller vid prokrastinering – att undvika att ta tag i de uppgifter eller åtaganden som behöver slutföras leder till betydligt mer stress och större svårigheter på sikt.
För att ta reda på hur starkt sambandet är mellan prokrastinering och copingstrategier lät Fuschia Sirois göra en så kallad meta-analys, det vill säga en sammanvägning av en mängd olika studier på området. Resultatet från undersökningar som involverar tusentals människor indikerar att prokrastinering överlag är kopplat till en högre grad av maladaptiva än adaptiva copingstrategier, samt att detta bidrar till mer stress hos individen. Följaktligen innebär prokrastinering en sämre förmåga att aktivt närma sig och hitta lösningar på de aktiviteter som personen undviker.
Fuschia Sirois menar att resultatet i sig inte är särskilt uppseendeväckande eftersom prokrastinering alltid innebär att undfly något. Slutsatsen är dock att det kan ge människor och psykologer en bättre förståelse för hur man lättare kan hantera uppskjutande, bland annat genom att uppmärksamma de negativa omdömen som personer ofta ger sig själva när de ägnar sig åt prokrastinering, söka stöd hos andra samt att stanna kvar tillräckligt länge i situationen för att erfara hur obehaget klingar av och därmed ta de steg som krävs för att fullfölja det som behövs.
Akademisk referens: Sirois, F. M., & Kitner, R. (2015). Less adaptive or more maladaptive? A meta-analytic investigation of procrastination and coping. European Journal of Personality, 29, 433-444.
Sirois, F., & Pychyl, T. (2013). Procrastination and the priority of short-term mood regulation: Consequences for future self. Social and Personality Psychology Compass, 7(2), 115-127.
Foto: https://www.flickr.com/photos/misteraitch/
