Tappat aptiten för något efter att ha varit illamående? Människans sätt att lära sig genom association kan få oss att plötsligt avsky våra favoriträtter. Samma princip kan hjälpa patienter som får cellgifter att undvika den vanliga kopplingen mellan illamåendet och maten. Om de bara offrar smaken av en specifik godissort.

Alla vi människor råkar vid något tillfälle i livet bli riktigt illamående. Det kan vara att åka finlandsfärja över ett stormigt Östersjön, att äta en dåligt tillagad chicken tikka på en tveksam indisk sylta, eller kanske drabbas av den där beryktade vinterkräksjukan. Inte nog med att det är en obehaglig upplevelse att må dåligt – vi människor har en tendens att associera vår plötsligt uppkomna sjukdom med något som vi tidigare samma dag har ätit eller druckit. Följden blir som vi alla vet en plötslig motvilja till sådana maträtter eller drycker som vi annars älskar att stoppa i oss.

Fenomenet med att hastigt förknippa en viss typ av föda eller dricka med avsmak är något som fångat forskare inom psykologi och medicin väldigt länge – kanske för att det just är så pass vanligt förekommande. Dessutom har det visat sig vara ett område där det är enkelt att studera en av de mest grundläggande inlärningsprinciperna på – hur vi människor lär oss genom association, så kallad respondent betingning.

De flesta har nog stött på begreppet tidigare, kanske kopplat till den ryske nobelpristagaren Ivan Pavlov – han med hundarna. Fenomenet med respondent betingning upptäcktes när Pavlov skulle forska på hundars matsmältningssystem och märkte att hundarna började salivera till saker som förekom i omgivningen innan de skulle få mat – till exempel forskarnas vita rockar. Genom att förknippa andra sorters signaler med ankomsten av föda lyckades Pavlov sedan få hundarna att reagera, respondera, på liknande vis – en associationsinlärning hade ägt rum.

På samma sätt förhåller det sig med olika typer av fobier. Vi lär oss helt enkelt att förknippa ett obehag med en viss sak i vår omgivning, till exempel en spindel. Den principen ligger även till grund för hur vi kopplar ihop en maträtt eller dryck med ett illamående.

Det finns forskare som har ägnat mycket tid till att försöka bryta detta samband, och kommit på innovativa sätt för att undvika att aptiten för något försvinner. I vardagliga sammanhang kanske detta kan vara svårt att tillämpa då illamående oftast uppstår oväntat. Men inom sjukvården har det däremot haft stor betydelse, inte minst för cancerpatienter som genomgår en cellgiftsbehandling.
Forskarna Darla Broberg och Ilene Bernstein kände till problemet med att vissa patienter plötsligt inte kunde äta maten på sjukhus i samband med att de fick cellgifter. Att helt avstå från föda en viss tid innan patienten skulle få vård visade sig inte heller fungera – maträtter som åts upp till tolv timmar innan blev fortfarande associerade med illamåendet av behandlingen.

För att komma tillrätta med problemet undersökte Broberg och Bernstein därför den forskning som gjorts kring hur människor och djur plötsligt börjar avsky vissa drycker eller födoämnen. Man fann att det bästa sättet att motverka fenomenet är att introducera någonting helt nytt och distinkt för patienten – på så sätt tänkte man att det skulle kunna gå att förhindra att avsky uppstod inför mer vardagliga smaker. Genom att ta hjälp av lite godis ville man således ta reda på hur detta skulle fungera i verkligheten. I en studien som bestod av barn mellan tre och 16 år och som genomgick cellgiftsbehandling delade man in individerna i två grupper: en som fick ett paket Lifesavers (med smak av root beer eller kokos) att äta efter varje gång de fått mat och sedan skulle få cellgifter, och en kontrollgrupp som fick gå utan godis. Resultatet var slående – av de barn som tilldelats sötsaker var sannolikheten att de åt en del av sin sjukhusmat dubbelt så stor som hos kontrollgruppen. De starka smakerna i Lifesavers tycks alltså ha blockerat uppkomsten av aptitlöshet till de mer vanliga födoämnen som fanns i maten.

Liknande forskning har sedan dess bekräftat den studie som genomfördes av Broberg och Bernstein, då gällande även andra sorters illamående, samt med användning av fler så kallade ”syndabockssmaker”: till exempel glass, fruktjuice och nya exotiska maträtter. Man har alltså lyckats visa på hur man med hjälp av till synes enkla psykologiska principer för mänsklig inlärning kan åstadkomma stora förändringar för hur människor mår – i ordets mest bokstavliga betydelse.

Broberg och Bernstein skriver dock att viss risk finns för att de smaker man introducerar en lång tid framöver kan bli förknippade med ett illamående. Samtidigt menar man att det borde vara en liten kostnad för att återfå aptiten för vanlig mat, och i förlängningen sin hälsa. De påpekar emellertid att det kan vara en idé att ta en smak man sällan behöver stöta på igen. Eller som i fallet med Lifesavers – det finns idag 40 sorter att välja mellan, några stycken borde man väl kunna offra?

Text: Alexander Rozental
Alexander är psykologkandidat på termin 8 vid Linköpings Universitet, och bloggar på Psykologstudent.se.

Fler källor:
Andresen, G. V., Birch, L. L., & Johnson, P. A. (1990). The scapegoat effect on food aversions after chemotherapy. Cancer, 66, 1649-1653.
Broberg, D. J., & Bernstein, I. L. (1987). Candy as a scapegoat in the prevention of food aversions in children receiving chemotherapy. Cancer, 60, 2344-2347.
Schwartz, B., Wasserman, E. A., & Robbins, S. J. (2002). The psychology of learning and behavior (5th ed). New York: Norton & Company Inc.