Så står det i ingressen till en artikel i gårdagens DN som jag hajade till på. Jag tycker att coaching känns som ett intressant format som man i psykologibranschen ägnat alldeles för lite uppmärksamhet (David Blank, som kommer dyka upp här på Fabriken längre fram är ett undantag). Finn Jannings slutsats verkar dock inte vara så drastisk: problemet med coachning uppstår när individen inte i förväg får veta ramarna och syftet.

– Det handlar inte om personlig existentiell utveckling utan om optimering av vissa kompetenser som företaget har nytta av, säger han.

Men vad är alternativet till ett coachande förhållningssätt? Lösningen kan finnas i att vara tydlig med ramarna: “Jag är din chef. Detta är verksamhetens mål. När jag coachar dig är det för att du ska hitta sätt att optimalt lösa din uppgift.”

Det kanske är jag som är naiv, men jag trodde att det var självklart att syftet med coachning (betald av arbetsgivaren) är att individen ska utvecklas så att både företaget och individen gynnas. Det är väl ingen som tror att företagshälsovård existerar uteslutande för att företagen är snälla?

Tore på Psykologiaktuellt gör hursomhelst en intressant parallell till metoden Motiverande samtal som används av psykologer, bland annat vid beroendebehandling.