Leken som katarsis

Det var en vanlig eftermiddag, jag var tio år och hade stängt in mig på mitt rum. I blocket framför mig hade jag tecknat hundratals små ballerinor i en balettsal. Varje ballerina var unik. Någon hade en sned knut på huvudet, en annan hade långa ben och en tredje var lite tjock. Med en tjock tuschpenna kryssade jag över en efter en av ballerinorna, tills bara en tecknad figur fanns kvar på pappret. Sedan vände jag blad och tecknade nya ballerinor. Jag berättade aldrig för någon om mina teckningar.

När jag var 9 år sökte jag in till Adolf Fredriks Musikklasser. För att få gå på skolan var alla barn tvugna att genomgå musiktestning. Taktkänsla, tonsäkerhet, gehör och så vidare. För mig blev det en slags gränsdragning i och med det. Plötsligt insåg jag att barn kan kategoriseras, jämföras med varandra och exkluderas. Jag började Adolf Fredrik, och i och med det var barndomen som jag kände den, slut. Den nya skolan, som jag visserligen trivdes i och gillade, var konkurrens och utslagning godtagbar pedagogik. I fjärde klass började jag dessutom dansa balett på eftermiddagarna. Min hårt skolade balettlärarinna var en riktig skräcködla. Om du hade en bra dag, och en fin håruppsättning, fick du stå längst fram. En dålig dag vid stången, eller ett par trasiga trikåer kunde innebära en utskällning och en plats längts bak i balettsalen. 

Vi läser en kurs i barn och utredning. En artikel “Free play and captured play: realeasing the healing power” av James Garbarino och Judy Todd Manly påminde mig om något jag sedan länge funderat över, minnet av de tecknade balletgubbarna i blocket. 

Garbarino skriver om lekens betydelse för barn. Fri lek kan innebära

-En möjlighet för barnet att uttrycka känslor och upplevelser

-Möjlighet för affektladdade teman att få komma upp till ytan för bearbetning

-Övning i att lösa konflikter och ta makten över trauman som barnet möter i sitt dagliga liv

-Utveckla kognitiva strukturer som gör det möjligt för barnet att modulera och härbärgera framtida stress på ett lättare sätt

För mig, som slutat leka med dockor och liknande, var ritblocket som ett emotionellt laboratorie där jag fick möjlighet att bearbeta och ta makt över den nya situationen. Konkurrensen blev hanterlig.

Lek, om möjligt i mer sublimerad form, kan nog fungera på samma sätt även för vuxna. Problem med att stressa ned efter jobbet beror inte sällan på att man bara glor på tv eller sover när det är dags att vila. Som jag har förstått det är den bästa vilan att göra något lekfullt och helt annorlunda från arbetet. Spela innebandy, måla porslin, skriva i fanzine, dansa polka eller whatever. Det är det som Överklassen, med sin jakt, maskeradbal och vattenpolo redan vet.

6 svar till “Leken som katarsis”

  1. von Pierre skriver:

    Ja det är ju nödvändigt även som vuxen tror jag också. Ett litet stickspår: sista meningen måste jag få reservera mig mot. Jag tror överklassen – alltså den riktiga överklassen – kan framstå som så skumma just därför att dom fått och får leka för lite. Att vara överklass är ju ett jobb i sig som pågar från födsel till döden 24 timmar om dygnet. Ständig representation. Det är omöjligt att spela en match vattenpolo utan att bli inbjuden till att sitta i en ny styrelse. Gå på baler, äta luncher, avla nya arvtagare allt annat är delar av denna plikt, börda, som lagts på deras axlar.

  2. Håkan Nyman skriver:

    Hej Linda
    Vilken tankeväckande reflektion! Men jag undrar varför ballerinorna som du inleder med litet senare i texten blir balettgubbar? Hmmm… ;-)
    Hälsningar
    Håkan

  3. Johannes B. skriver:

    Man får heller inte glömma att barn i den fria leken kan befästa ohälsosamma maktstrukturer, t.ex. baserat på genus, skapa olika grupper och utesluta andra barn och gång på gång MISSLYCKAS med att själv lösa konflikter och helt enkelt klösa ögonen ur varandra eller hälla sand i kompisens stjärtskåra. Och då gäller det att som vuxen lägga sig i och vägleda dem i den “fria leken”. Men jag förstår att du inte vill lämna barnen vind för våg. Vi måste lära oss hur viktig för barnen den fria leken är, samtidigt som vi vuxna måste lära oss delta i i barnens värld och inte bara inkludera dem i en variant av vår stressade fullmatade schemalagda värld (barnsim, barnteater, barnidrott, barnsoaré etc.). Och din balettlärarinna (och allt annat i världen som är som hon), är ett typiskt exempel där de vuxna runt barnen inte vet hur man möter barn eller vad farao vi ska ha dem till.

  4. Kalle E skriver:

    “Den nya skolan, som jag visserligen trivdes i och gillade, var konkurrens och utslagning godtagbar pedagogik.”

    Jag måste säga att själv tror jag att detta är den enda pedagogiken som fungerar. Jag har vuxit upp på Adof Fredrik själv, och att som barn inse att vissa är bra på något och andra inte är det, det är aldrig för tidigt. Särskilt inte när skillnaden till 99% beror på träning.

    Dagens skola som mina barn besöker bygger väldigt mycket på att alla är lika bra och ingen sticker ut. Det finner jag förödande för den mänskliga gnistan. Vi som människor strävar alltid efter konkurrens och framgång. Det är inte fel att även barn får inse att det är bra att göra något bra, och dåligt att inte lyckas.

    Men naturligtvis måste det kombineras med utlopp. Lek, eller vuxen lek som målning, är otroligt viktiga komplement till vardagens ständiga tävlan och kamp.

    Och tv är det sämsta…. =)

  5. Klas H skriver:

    till Kalle E
    Jag förstår nu efter att ha funderat på ditt inlägg att det måste vara någon form av ironi. Hade ju varit pinsamt att besvara det i den något upprörda ton som jag annars skulle kännt mig tvungen att använda. Haha, kul. Eller lite kul kanske, vet inte riktigt vad jag tycker om den här typen av inlägg.

  6. Linda skriver:

    Kalle E: haha. Alltså ironi är svårt att uttrycka i text men du är rättså bra på det. Kul att Klas nästan blev upprörd! :)

    När jag beskrev att jag gillade den nya skolan var jag sanningsenlig. Men inte stolt! Skolor AF tar otvetydigt fram de sämsta sidorna i tävlingsmänniskor som jag. Jag tycker inte det är särskilt kontroversiellt att vara emot den typen av skolpedagogik. Jag är givetvis också emot den typen av skola, fokus i min text var ju att jag blev så upprörd att jag var tvungen att bearbeta den genom lek. Läs gärna mitt inlägg om den franska skolan (om filmen “Mellan väggarna”)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.